för gammal vänskaps skull
Alltså. Kulturen i Sverige går ju lite ut på att man inte ska klappa sig själv på axeln och blåsa i sitt eget hurrahorn. Då är man självgod heter det. Eller en dålig vinnare. Eller what ever. Man ska alltid göra sitt absolut yttersta, men om någon säger "alltså Erika, jag är imponerad, det här är riktigt bra!" Så går någon sorts reflex igång, och även om man tycker "aaa, det där var fan riktigt jävla awesome" så säger man inte det. Man säger "jo det gick ganska bra, fast det hade ju såklart kunnat gå mycket bättre om jag bara.. neeeej, jag tycker inte att det gick så bra" eller "aaa, fast jag gjorde ju bara precis som du skulle ha gjort, alla andra, han eller hon eller vem som helst hade kunnat göra det lika bra eller bättre". Bullshit säger jag bara!! Varför känner man att man måste försvara sig när man får beröm? Det är precis som när någon ringer typ halv sex på morgonen och frågar "väckte jag dig?" och man svara "neeej, det är iiingen fara!" Va?!? Det är klart att man sov! Klockan är ju för faen svintidigt på morgonen. Jag börjar klockan sex varje morgon, men inte fan ringer jag runt till vänner och bekanta. Men det är något syndigt med att bli påkommen med att sova, även om tidpunkten är absurd. Anyways, sidospår.
Det jag vill komma fram till är att idag ska den hyllas som hyllas bör. Jag ska klappa mig själv på axeln, blåsa i mitt eget hurrahorn och skrika ut över världen vilken fantastisk människa jag är!
Jag har bytt till vinterdäck på min bil. S J Ä L V. Utan hjälp.
Fan va bra.
Jag var arg så jag grinade, hade blåmärken överallt och förbannade varenda karl på jorden innan jag var klar. Men färdigt är det. Och jag lovar er att det inte är så svår egentligen, jag ser det som en akutfallsövning två gånger om året. Och om det inte vore för alla dessa jävla karlar så skulle kvinnor klara sig själva sen 70 talet. För jag ver hur det bli. Ringer jag min karl och säger att jag har problem med något och frågar hur jag ska göra är han där som blixten, tar mig under armen och leder mig mot köket. "Jag gör det själv sockertopp, så kan du gå tillbaks till spisen och sticka raggsockor, virka halsdukar, knyppla eller något, samtidigt som du gör långkok på potatis, revbenspjäll och rotfrukter."
Detta är naturligtvis inte illa menat, men dom har helt enkelt kommit fram till att det är lättare att göra det själv och få det gjort, så som dom tycker, rätt. Än att försöka förklara det för mig. Bara det att med min tur står jag en dag i en mörk skog, typ klockan halv ett på natten med ett sabbat bakdäck, och är fullständigt hjälplös. Och då vill inte jag vara den som ringer någon med den befängda frågan: "sov du?"
Maj igen
Jag har inte sett några tecken på att i år skulle vara året då allt blir annorlunda. Ett exempel är ju tex när jag satt och pratade med min mor för några veckor sedan, och hon frågade vad jag önskade mig. "inget" svarade jag, "men eftersom jag vet att du inte kommer nöja dig med det svaret: presentkort på Elgiganten så att jag kan köpa en ny kamera. Det är det enda jag önskar mig, okej?" Vi fortsatte samtalet en stund, och kom på något vis in på heminredning. Jag råkade nämna att vi inte har någon vardagsrums lampa, eftersom Lule och jag inte kan komma överrens om hur den skulle se ut. Mamma lyser upp "ja men då kanske en taklampa kan vara något till din födelsedag?"
Nej mamma. Jag vet hur det slutar. Jag får en lampa som både Lule och jag hatar och som kommer ligga på vinden resten av dess existens. Tills någon är barmhärtig nog att råka ha sönder den.
Herregud.
En spännande helg har det varit i alla fall. I fredags natt jobbade jag som sotare med Lellan, Eje och Emil. Man kan säga att det var... uppfriskande. Även om jag tror att det inte riktigt är rätt ord med tanke på arbetes karaktär. Kul var det i alla fall.
Igår kväll var jag i Täby och såg Tibblegymnasiets version av Cats. Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag kände mig så okulturell. Jag satt och väntade på att någon sorts handling skulle börja. Men det gjorde det inte. Men det gjorde ju egentligen inte så fruktansvärt mycket. Vem behöver handling liksom? Marcus var grym, Pia var grym, och Izabella var grym. Och vad mer kan man som kompis önska sig?
Retsamma tankar
Men det kanske är nyttigt för mig att bara sitta stilla och ha tråkigt ett tag. Mellan jobbet och teatern har det ju just nu inte varit mycket tid över till annat. Det känns som att den enda människa jag träffar just nu är Marcus. Jag ser andra människor varje dag, men jag träffar dom inte. För efter dom eller jag har gått, kommer jag aldrig ihåg vad vi pratade om. Det låter ju ganska mycket som mitt vanliga virriga jag, ja vet. Men normalt så brukar möten mad andra människor värderas mycket högre av mig. Vilket gör mig besviken på mig själv.
Längtar så fruktansvärt mycket efter sommaren. Åka till John, Madde och Julia och grilla, träffa Marcus utan att prata teater, köra hö med mamma, pappa och syrran, sitta på ett plan påväg långt bort med Tessan och Emlan.
Suck.
grisen är ute ur säcken
Nu har Lule kommit hem, så nu kan jag berätta "hemlisen". Jag har utökat familjen. Igår flyttade "Affe" in hos oss, Alfons är en skitsöt bengalkatt som behövde nytt hem, och kom till oss tack vare Sara och Tessan. Så nu är vi snart en hel familj. Pojke, flicka, sköldpadda, hund och katt. 
Alfons aka Affe
Blöt hund på kvällspromenad aka Casper
Just nu är jag en mycket happy camper.
God natt!
long time no see
Ja, nu är det sannerligen dags att blogga igen. Fast det inte direkt hänt något värt att blogga om.
Jag visste att det skulle hända. Det gör det ju varje år, förr eller senare. Och i torsdags klotade jag för första gången i vinter. En ovanligt klumpig vurpa var det dessutom. Och det här är nog första året jag rest mig upp och seriöst funderat på om jag brutit höften eller lårbenet. Man börjar väl bli gammal. *Suck*
Den här helgen har jag varit gräsänka. Lule är i Luleå och spelar pingis och det är ju skönt. Missförstå mig rätt. Jag saknar honom jättemycket, och allt blir så tyst och konstigt, och det är så tråkigt att laga mat till bara sig själv. Men samtidigt är det skönt att ha lite tid och utrymme bara för sig själv. Den här helgen har jag tex.
¤Kollat in lite nya serier som jag tänker börja följa (för jag kollar ju verkligen inte tillräckligt mycket på tv, men det är svårt att följa något när man jobbar kväll varanan vecka).
¤Provat lite nya drinkar, alkisvarning på att blanda en massa drinkar till sig själv? Eh, ja. Men vad gör man inte för att lära sig?
¤Frossat! Käkat Ben & Jerry´s glass direkt ur förpackningen i soffan medans jag kollat på Bonanza. Så amerikanskt!
¤Lyssnat på musik som Lule tycker är kass och dansat bugg med Casper i vardagsrummet.
¤Sovit! Massor massor!
Dessutom har jag hunnit med en annan grej som jag låter bli att skriva här, för det får bli en överraskning när Lule kommer hem! Men den som kollar på fb kanske kan gissa. Hehe. När katten är borta dansar råttorna på bordet, eller vise versa.
Nej, nu får det vara bra. Nu ska jag gå och lägga mig. Eller om jag duschar först. Vi får se.
mitt liv på en pinne
Ännu en hektisk helg. Det är därför jag inte skriver så ofta förstår ni. För att jag har hetiska helger, och veckor.
Förra helgen tex jobbade jag heeela tiden. Hela lördagen i kyrkan, och hela jävla söndagen på sjukhuset. Men det ser ut att ha varit min sista helg (med undantag från julen) som jag jobbar på sjukhuset. Som jag jobbar överhuvudtaget. Jag har börjat jobba för min far. Det går sådär. Eller... lite sämre än sådär kanske.
Man skulle kanske tillochmed säga att det går skitdåligt. I vilket fall..
Om det skulle börja gå bättre så ska jag börja jobba heltid med att köra skogsmaskin, det innebär att jag jobbar morgon (6 - 14) varannan vecka och kväll (14 - 22) varannan vecka. Inga röda dagar och inga helger. Fast lön. Sweet.
Fast lite nedlåtande känns det ju. Att kapitullera och jobba i farsans firma. Suck. Det blir nog jätte bra.
Nu ska jag till Sandra och repa, sen som vanligt. Inte mitt fel, som vanligt. Hoppas hon har en kopp te att bjuda på.
sluta dissa mig!
Jag ska ta alla era förutfattade meningar och piska er med dom!
surrealistiskt
Bulle i ugnen
lösningen på alla mina problem
Igen? Vänta ett tag nu, känner jag inte igen det här från någonstanns? Jo just det! När jag kom in på sotarlinjen, då var jag ju här, ser ljuset i tunneln, sätter upp handen och kisar, för det fantastiska ljuset är så starkt så det bländar mig! Och sen när man gått genom hela tunnel, pluggat mina tjugo veckor till sotare, så var det ju inte något ljus i slutet av tunneln. Det var precis lika mycket arbetslöshet som det var i början. Bara det att det gick åt en massa pengar medans man gick där.
Nu står jag i vilket fall där igen, och tittar mot det åtrovärda ljuset. Fast arbete, lön, ett roligare jobb? Kanske.
Norrtälje guide blir det den här gången. Börjar den tredje september och slutar den tolfte december. CSN berättigat.
Jag kommer vara en av de få 21 åringar som har tre utbildningar, men inget jobb. Jag menar, många är utan jobb, men hur många har tre utbildningar? Jaja. Jag ska bara skaka negativiteten av mig, så drar vi väl igång igen då.
Tredje gången gillt.
Kill me!
Alone in the dark
Sitter här och kollar på Sex and the city och har så jävla mycket igenkänings känslor så jag mår illa. När man kan identifiera sig med tjejerna i Sex and the City, och det inte handlar om att de alla verkar snuskigt rika och har för mycket fritid, då är det illa. Men det är Lules fel alltihop. Han sover, han som vart ledig sen i lördags, han sover. Idag har vi shoppat loss på IKEA, en tv bänk, galgar och påsklämmor är några av fynden. Sen åt vi på Max... flott va?
*suck* Jag vill också dansa med en sjöman.... eller med en snickare, men snickare dansar inte....
and we were there baby!
Rimbo here we come!
Optimism
Var på Edsbro Revyn i lördags. Tessans mor, Ann, var en ängel och fixade en biljett till mig, jag min lilla slarvmaja, som totalt glömt bort att det var sista helgen för Edsbro Revyn. Och hur skulle jag kunna missa Magnhild? Revyn har funnits i 21 år. Vilket betyder att jag levde utan den i 18 år! Mycket att ta igen... Underbart underbart.
Jag har fått göra det jag är bäst på, dvs jobba med kyrkan och lägga mig i, på samma gång! Eftersom jag fått vara med och hjälpa Madde och John med Julias dop. Roligt roligt.
Jag har fått ganska många jobb nu på avd. 3, och jag trivs ganska bra där en så länge. Personalen är trevlig, det är inte allt för många senildementa och 100 kilo tunga patienter, och deras chef. Ja, hon är så.. annorlunda. Det är nästan som om, ja, som om.. hon hade en själ, empati, förståelse och medmännsklighet. Är det verkligen möjligt? Hon är ju ändå chef. Nåja. Jag kanske inbillar mig.
Och på lördag börjar ett helt nytt, spännande kapitel i mitt liv!
