för gammal vänskaps skull
ska jag börja blogga igen. I tomrummet efter Marcus som dragit till USA (den jävlars jävla jäveln) så försöker jag fylla det med andra vänners sällskap och bloggande. Vilket ju också ger honom en insyn i vad som händer här hemma, om han nu läser denna bloggen.
Alltså. Kulturen i Sverige går ju lite ut på att man inte ska klappa sig själv på axeln och blåsa i sitt eget hurrahorn. Då är man självgod heter det. Eller en dålig vinnare. Eller what ever. Man ska alltid göra sitt absolut yttersta, men om någon säger "alltså Erika, jag är imponerad, det här är riktigt bra!" Så går någon sorts reflex igång, och även om man tycker "aaa, det där var fan riktigt jävla awesome" så säger man inte det. Man säger "jo det gick ganska bra, fast det hade ju såklart kunnat gå mycket bättre om jag bara.. neeeej, jag tycker inte att det gick så bra" eller "aaa, fast jag gjorde ju bara precis som du skulle ha gjort, alla andra, han eller hon eller vem som helst hade kunnat göra det lika bra eller bättre". Bullshit säger jag bara!! Varför känner man att man måste försvara sig när man får beröm? Det är precis som när någon ringer typ halv sex på morgonen och frågar "väckte jag dig?" och man svara "neeej, det är iiingen fara!" Va?!? Det är klart att man sov! Klockan är ju för faen svintidigt på morgonen. Jag börjar klockan sex varje morgon, men inte fan ringer jag runt till vänner och bekanta. Men det är något syndigt med att bli påkommen med att sova, även om tidpunkten är absurd. Anyways, sidospår.
Det jag vill komma fram till är att idag ska den hyllas som hyllas bör. Jag ska klappa mig själv på axeln, blåsa i mitt eget hurrahorn och skrika ut över världen vilken fantastisk människa jag är!
Jag har bytt till vinterdäck på min bil. S J Ä L V. Utan hjälp.
Fan va bra.
Jag var arg så jag grinade, hade blåmärken överallt och förbannade varenda karl på jorden innan jag var klar. Men färdigt är det. Och jag lovar er att det inte är så svår egentligen, jag ser det som en akutfallsövning två gånger om året. Och om det inte vore för alla dessa jävla karlar så skulle kvinnor klara sig själva sen 70 talet. För jag ver hur det bli. Ringer jag min karl och säger att jag har problem med något och frågar hur jag ska göra är han där som blixten, tar mig under armen och leder mig mot köket. "Jag gör det själv sockertopp, så kan du gå tillbaks till spisen och sticka raggsockor, virka halsdukar, knyppla eller något, samtidigt som du gör långkok på potatis, revbenspjäll och rotfrukter."
Detta är naturligtvis inte illa menat, men dom har helt enkelt kommit fram till att det är lättare att göra det själv och få det gjort, så som dom tycker, rätt. Än att försöka förklara det för mig. Bara det att med min tur står jag en dag i en mörk skog, typ klockan halv ett på natten med ett sabbat bakdäck, och är fullständigt hjälplös. Och då vill inte jag vara den som ringer någon med den befängda frågan: "sov du?"
Alltså. Kulturen i Sverige går ju lite ut på att man inte ska klappa sig själv på axeln och blåsa i sitt eget hurrahorn. Då är man självgod heter det. Eller en dålig vinnare. Eller what ever. Man ska alltid göra sitt absolut yttersta, men om någon säger "alltså Erika, jag är imponerad, det här är riktigt bra!" Så går någon sorts reflex igång, och även om man tycker "aaa, det där var fan riktigt jävla awesome" så säger man inte det. Man säger "jo det gick ganska bra, fast det hade ju såklart kunnat gå mycket bättre om jag bara.. neeeej, jag tycker inte att det gick så bra" eller "aaa, fast jag gjorde ju bara precis som du skulle ha gjort, alla andra, han eller hon eller vem som helst hade kunnat göra det lika bra eller bättre". Bullshit säger jag bara!! Varför känner man att man måste försvara sig när man får beröm? Det är precis som när någon ringer typ halv sex på morgonen och frågar "väckte jag dig?" och man svara "neeej, det är iiingen fara!" Va?!? Det är klart att man sov! Klockan är ju för faen svintidigt på morgonen. Jag börjar klockan sex varje morgon, men inte fan ringer jag runt till vänner och bekanta. Men det är något syndigt med att bli påkommen med att sova, även om tidpunkten är absurd. Anyways, sidospår.
Det jag vill komma fram till är att idag ska den hyllas som hyllas bör. Jag ska klappa mig själv på axeln, blåsa i mitt eget hurrahorn och skrika ut över världen vilken fantastisk människa jag är!
Jag har bytt till vinterdäck på min bil. S J Ä L V. Utan hjälp.
Fan va bra.
Jag var arg så jag grinade, hade blåmärken överallt och förbannade varenda karl på jorden innan jag var klar. Men färdigt är det. Och jag lovar er att det inte är så svår egentligen, jag ser det som en akutfallsövning två gånger om året. Och om det inte vore för alla dessa jävla karlar så skulle kvinnor klara sig själva sen 70 talet. För jag ver hur det bli. Ringer jag min karl och säger att jag har problem med något och frågar hur jag ska göra är han där som blixten, tar mig under armen och leder mig mot köket. "Jag gör det själv sockertopp, så kan du gå tillbaks till spisen och sticka raggsockor, virka halsdukar, knyppla eller något, samtidigt som du gör långkok på potatis, revbenspjäll och rotfrukter."
Detta är naturligtvis inte illa menat, men dom har helt enkelt kommit fram till att det är lättare att göra det själv och få det gjort, så som dom tycker, rätt. Än att försöka förklara det för mig. Bara det att med min tur står jag en dag i en mörk skog, typ klockan halv ett på natten med ett sabbat bakdäck, och är fullständigt hjälplös. Och då vill inte jag vara den som ringer någon med den befängda frågan: "sov du?"