Äntligen!
Idag, blir det av. Idag blir det faktiskt, kors över hjärtat, helt seriöst, av!!!!!!!! Jag ska hämta tottarna. Lule har gått med på att skaffa tre råttor, precis som jag misstänkte så ville han nog ha den där svart/vita. Så idag ska jag hämta Malins och Lules råttor. Men vänta nu... Malins..+Lules... Det är ju bara två råttor, vad hände med den tredje? Jo, min råtta. MIN fina råtta! Har blivit på tjocken. Hon har smitit, och blivit på tjocken. Vilket gör att vi inte kan flytta henne, för mycket stress. Jag får hämta henne när hon klämt ut sina beibisar... *suck*
En liten luring!
Idag ska jag ev. åka och hämta råttorna, och ev. köra en liten luring också...
Christian ville ursprungligen ha en svart/vit råtta, men den han sett ut var redan såld när vi kom dit, och eftersom jag upplevde hans engagemang = 0, så valde jag en annan som jag tyckte var söt. Men det jag översåg var att han faktiskt har betydligt mer testosteron i kroppen än vad jag har, och därmed är programmerad sedan födseln att inte visa att han är engagerad, och för det andra är en aning segare, han hann alltså inte med och insåg tydligen aldrig att råttan redan var tagen och alltså inte heller att vi skulle välja en annan.
Eftersom jag är hans flickvän, och inte heller helt "bakom flötet", så såg jag att han blev besviken, trots hans motvilja att medge det. Eftersom vi redan bokat två är det försent att byta, men det finns tre vit/svarta kvar, och det är ju inte mycket mer besvär med tre än två, eller hur? ;-) Problemet är att jag vill inte riktigt berätta för Lule hur det ligger till, för jag har en känsla av att han kommer dissa en tredje råtta även om han vill ha den om jag frågar först.
Så om det går bra för uppfödaren åker jag helt enkelt dit idag och hämtar tre råttor bara, sen kan man ju alltid köra med: "Men va fan! Vad gör den där?" När man kommer hem, nu måste jag gå och ta en macka, jag DÖR av hunger.
Christian ville ursprungligen ha en svart/vit råtta, men den han sett ut var redan såld när vi kom dit, och eftersom jag upplevde hans engagemang = 0, så valde jag en annan som jag tyckte var söt. Men det jag översåg var att han faktiskt har betydligt mer testosteron i kroppen än vad jag har, och därmed är programmerad sedan födseln att inte visa att han är engagerad, och för det andra är en aning segare, han hann alltså inte med och insåg tydligen aldrig att råttan redan var tagen och alltså inte heller att vi skulle välja en annan.
Eftersom jag är hans flickvän, och inte heller helt "bakom flötet", så såg jag att han blev besviken, trots hans motvilja att medge det. Eftersom vi redan bokat två är det försent att byta, men det finns tre vit/svarta kvar, och det är ju inte mycket mer besvär med tre än två, eller hur? ;-) Problemet är att jag vill inte riktigt berätta för Lule hur det ligger till, för jag har en känsla av att han kommer dissa en tredje råtta även om han vill ha den om jag frågar först.
Så om det går bra för uppfödaren åker jag helt enkelt dit idag och hämtar tre råttor bara, sen kan man ju alltid köra med: "Men va fan! Vad gör den där?" När man kommer hem, nu måste jag gå och ta en macka, jag DÖR av hunger.
Mot Sthlm och vidare!
För en vecka sen gav tjatet resultat, Lule gick med på att nu ska han och jag bli med råttor tillsamans. Jag hade redan (lite sneaky kanske) haft kontakt med en uppfödare som jag tyckte verkade bra, hon bodde i Fruängen, och dit kan ju till och med en idiot som jag hitta! (Lr?)
Vi satte oss alltså på tunnelbanan mot Fruängen, i en kvart var jag väldig entusiastisk. En kvart var jag lite nervös och nästa kvart var jag ett vrak. Tänk om råttorna var fula? Tänk om uppfödaren var CP? Tänk om vi inte hittade fram och försvann spårlöst, never to be seen again? Tänk om Lule inte egentligen ville ha råttorna och försökte mörda dem på något brutalt sätt med hjälp av vattenkokaren samma ögonblick vi klev in igenom dörren hemma? (Det sistnämda senariot delgav jag inte Lule!)
Vi hittade i alla fall fram till en trappuppgång och följande konversation ägde rum:
L = Lule E = Erika
L: Jag sa ju att vi skulle hitta.
E: Ja, tur att vägbeskrivningen var så precis.
L: Ja. Men vad heter dom i efternamn nu då?
E: Eh.. efternamn?
L: Ja, vi måste ju veta vad dom heter i efternamn för att veta vilken lägenhet dom bor i.
E: Eh, ja, hon skrev aldrig det...
L: Jamen vafan Erika! Det märks att du aldrig bott i lägenhet! Du får i alla fall ringa henne!
E: Ringa henne?
L: Ja.
E: M-men jag har inte hennes nr.
L: VA?!!!!
E: Jag liksom antog att vi skulle hitta med vägbeskrivningen ändå...
L: MEN VARFÖR TOG DU INTE HENNES NR.!??!!!!!
E: Äh, det är väl inte så farligt, vi får knacka på här och fråga helt enkelt! *Uppmuntrande och blidkande leende*
L: *Mummel mummel mutter*
Det visade sig i alla fall att den dörr jag knackade på var just Tinas, vi (betyder i det här fallet "jag") valde ut två jättefina råttflickor som vi ska hämta efter nyår.
Fast jag hämtar dem nog utan Christian, för han kommer inte hem från Luleå förrens sent den sjunde. Och lämnar han mig ensam hemma med nyckeln till hans lägenhet får han skylla sig själv.
Nu ska jag gå och köpa en ram, två röda ljus, en diskborste och en kittkatt på ÖB. Ev. en tomteluva också!
Vi satte oss alltså på tunnelbanan mot Fruängen, i en kvart var jag väldig entusiastisk. En kvart var jag lite nervös och nästa kvart var jag ett vrak. Tänk om råttorna var fula? Tänk om uppfödaren var CP? Tänk om vi inte hittade fram och försvann spårlöst, never to be seen again? Tänk om Lule inte egentligen ville ha råttorna och försökte mörda dem på något brutalt sätt med hjälp av vattenkokaren samma ögonblick vi klev in igenom dörren hemma? (Det sistnämda senariot delgav jag inte Lule!)
Vi hittade i alla fall fram till en trappuppgång och följande konversation ägde rum:
L = Lule E = Erika
L: Jag sa ju att vi skulle hitta.
E: Ja, tur att vägbeskrivningen var så precis.
L: Ja. Men vad heter dom i efternamn nu då?
E: Eh.. efternamn?
L: Ja, vi måste ju veta vad dom heter i efternamn för att veta vilken lägenhet dom bor i.
E: Eh, ja, hon skrev aldrig det...
L: Jamen vafan Erika! Det märks att du aldrig bott i lägenhet! Du får i alla fall ringa henne!
E: Ringa henne?
L: Ja.
E: M-men jag har inte hennes nr.
L: VA?!!!!
E: Jag liksom antog att vi skulle hitta med vägbeskrivningen ändå...
L: MEN VARFÖR TOG DU INTE HENNES NR.!??!!!!!
E: Äh, det är väl inte så farligt, vi får knacka på här och fråga helt enkelt! *Uppmuntrande och blidkande leende*
L: *Mummel mummel mutter*
Det visade sig i alla fall att den dörr jag knackade på var just Tinas, vi (betyder i det här fallet "jag") valde ut två jättefina råttflickor som vi ska hämta efter nyår.
Fast jag hämtar dem nog utan Christian, för han kommer inte hem från Luleå förrens sent den sjunde. Och lämnar han mig ensam hemma med nyckeln till hans lägenhet får han skylla sig själv.
Nu ska jag gå och köpa en ram, två röda ljus, en diskborste och en kittkatt på ÖB. Ev. en tomteluva också!