Erika - tjock och lycklig

Hattarna och kameran är upphittade igen, men jag hävdar fortfarande att vårt hus är byggt på ett svart hål, eftersom laddaren, katten och USB-minnet fortfarande är spårlöst försvunna, tillsamans med hälften av min garderob (den snygga halvan). Kanske Marcus och jag kan börja skrapa trisslotter, vinna storkovan och gå och köpa nya garderober tillsamans, det brukar ju vara ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat, dessutom skulle han aldrig svika en jungfru i nöd.

Jag är i alla fall på lite bättre humör idag. Jobbade med pappa igår, gick åt helvete. Men pappa verkade nöjd ändå, så jag antar att det får duga, jag fortsätter väl åka dit tills han förstår att jag är ett hopplöst fall. Det är ju inte det värsta som kan hända after al. Jag åker dit, plockar upp pinnar från marken ett par timmar, vi byter, jag käkar och dricker te tillsamans med hunden mitt i skogen och när jag kommer tillbaka är han alltid mer eller mindre klar. (Inte för att mina matpauser är tre timmar långa, utan för att det som tar mig två timmar tar honom tjugo minuter). Anyways, nu när kameran är återfunnen måste jag ju visa lite bilder från vår resa. Den som jag, Anna och Tjockafamiljen barnen åkte på för typ en månad sedan.

Snöskotrarna tycker mycket om snö, det berättade de för oss första dagen, då de grävde ner sig  den. Mången timme
kämpade vi innan vi fick upp dem, det såg ut ungefär såhär:   



Mycket jobb alltså, ingen semester första dagen. På kvällarna var det mest Marcus och jag som höll i matlagningen, medans Anna och Sandra chillade, men vi var lika oseriösa då som annars. Marcus gillar tydligen ägg i sin oboy.



Annars var det många ystra vinterlekar som gällde. Vi tog en långtur på fjället, Marcus beslutade över mitt huvud att "go off road" vilket resulterade i att vi välte med skotern. Dödsoffer: 0 (Men inte tackvare Marcus, håll dig på vägen!) Och mötte lurviga infödingar. På vägen hem bestämde sig skotern för att det var för mycket, först välter vi med den och sen låter de mig köra, en amatör!! Så den la av helt enkelt. Sista dagen innan hemkomsten gick Marcus och jag ut för att hitta en bra pulkabacke med skiborden och pulkan i högsta hugg, men vi hittade ingen, så vi gjorde en egen, eller, nja. Det spårade ur i alla fall och slutade med att vi gjorde "sexiga poser" med skiborden tills tjejerna ringde och sa att det var lunch.




(Precis som en Nike reklam, eller hur!)

Men bottom line, vi hade jävligt trevligt, de andra hade mycket underhållning om nätterna och om jag får välja åker jag nog hellre till fjällen än till något fjärran soligt land. Any day! Svensk natur rockar.

Så står det på tejpen någon satt upp i mitt skåp på jobbet. Jag har ingen aning om vem människan är, men antar att hon tycker att jag lever ut mina drömmar.

Undrar vad denna väninna tror sig veta om mina drömmar (för jag antar att det är någon av mina arbetskamrater)? Eller syftar hon kanske på att jag lever ut hennes drömmar. Den kom upp ganska snart efter att jag gjort ett litet hål i min näsa (tror hon/han att mina drömmar begränsar sig till att göra hål i diverse kroppsdelar?) För i så fall kan jag trösta denna kamrat med att detta hål inte har gjort mitt liv mera drömlikt. Kanske mardrömslikt i så fall. Mindre jobb tex. Människor som anser att jag är barnslig och oseriös bara för att jag inte ber om ursäkt och tar ut ringen bara för att de inte gillar det (ursäkta för att jag har stolthet). Och en ständig väntan på att det ska läka så jag kan byta ut den här förbenade ringen.

I övrigt är mitt liv inte heller speciellt drömlikt. Nu är båda mina råttor döda, vilket gör att Lules lägenhet är tommare och tråkigare än någonsin, vilket resulterar i att jag inte vart här på jättelänge, vilket resulterar i en mindre nöjd pojkvän. Och nu när jag är här plågas jag bara över hur allting är sig likt, sånär som på en sak. Jag vill måla om, byta möbler, men samtidigt känns det så jävla värdelöst eftersom jag vet att det inte kommer förändra någonting. Jag kommer i alla fall vantrivas här.

Nu när den största sorgen och tristessen lagt sig och man vill börja göra saker, tex. göra ett inlägg om vår vecka i fjällen, hittar jag inte min jävla kamera. Och det är för övrigt inte det enda som är borta. Vårt jävla hus i Ubby är antagligen byggt på ett svart hål. Jag menar, alla har ju problem med att tvättmaskinen verkar svälja en och annan strumpa, och då och då verkar saker bara spårlöst försvinna. Men detta är ju löjligt, saker som är och varit försvunna mer än två veckor i Bergården Ubby:
- Tre hattar i en ica påse
- Min kamera
- En katt
- Min telefonladdare (som jag aldrig någonsin tar ur kontakten)
- Min fars USB-minne med allt hans arbete på

Detta i smaklang med viss brist på sysselsättning gör mig ganska deprimerad. Men idag ska jag med min far ut i skogen och göra rätt för brödfödan.
Många har klagat på att jag inte uppdaterad min blogg på länge, men när jag skriver skriver jag gärna något mer än: "Tråkigt, marmeladen var slut i morse, fanns bara mammas äckelost att ha på smörgåsen. SLUT".
Men nu hoppas jag verkligen att ni (ni vet vilka ni är) fått en inblick i mitt just nu ganska sumpiga liv och känner er lagom deprimerade/skadeglada.

Tjao.