Mot Sthlm och vidare!
För en vecka sen gav tjatet resultat, Lule gick med på att nu ska han och jag bli med råttor tillsamans. Jag hade redan (lite sneaky kanske) haft kontakt med en uppfödare som jag tyckte verkade bra, hon bodde i Fruängen, och dit kan ju till och med en idiot som jag hitta! (Lr?)
Vi satte oss alltså på tunnelbanan mot Fruängen, i en kvart var jag väldig entusiastisk. En kvart var jag lite nervös och nästa kvart var jag ett vrak. Tänk om råttorna var fula? Tänk om uppfödaren var CP? Tänk om vi inte hittade fram och försvann spårlöst, never to be seen again? Tänk om Lule inte egentligen ville ha råttorna och försökte mörda dem på något brutalt sätt med hjälp av vattenkokaren samma ögonblick vi klev in igenom dörren hemma? (Det sistnämda senariot delgav jag inte Lule!)
Vi hittade i alla fall fram till en trappuppgång och följande konversation ägde rum:
L = Lule E = Erika
L: Jag sa ju att vi skulle hitta.
E: Ja, tur att vägbeskrivningen var så precis.
L: Ja. Men vad heter dom i efternamn nu då?
E: Eh.. efternamn?
L: Ja, vi måste ju veta vad dom heter i efternamn för att veta vilken lägenhet dom bor i.
E: Eh, ja, hon skrev aldrig det...
L: Jamen vafan Erika! Det märks att du aldrig bott i lägenhet! Du får i alla fall ringa henne!
E: Ringa henne?
L: Ja.
E: M-men jag har inte hennes nr.
L: VA?!!!!
E: Jag liksom antog att vi skulle hitta med vägbeskrivningen ändå...
L: MEN VARFÖR TOG DU INTE HENNES NR.!??!!!!!
E: Äh, det är väl inte så farligt, vi får knacka på här och fråga helt enkelt! *Uppmuntrande och blidkande leende*
L: *Mummel mummel mutter*
Det visade sig i alla fall att den dörr jag knackade på var just Tinas, vi (betyder i det här fallet "jag") valde ut två jättefina råttflickor som vi ska hämta efter nyår.
Fast jag hämtar dem nog utan Christian, för han kommer inte hem från Luleå förrens sent den sjunde. Och lämnar han mig ensam hemma med nyckeln till hans lägenhet får han skylla sig själv.
Nu ska jag gå och köpa en ram, två röda ljus, en diskborste och en kittkatt på ÖB. Ev. en tomteluva också!
Vi satte oss alltså på tunnelbanan mot Fruängen, i en kvart var jag väldig entusiastisk. En kvart var jag lite nervös och nästa kvart var jag ett vrak. Tänk om råttorna var fula? Tänk om uppfödaren var CP? Tänk om vi inte hittade fram och försvann spårlöst, never to be seen again? Tänk om Lule inte egentligen ville ha råttorna och försökte mörda dem på något brutalt sätt med hjälp av vattenkokaren samma ögonblick vi klev in igenom dörren hemma? (Det sistnämda senariot delgav jag inte Lule!)
Vi hittade i alla fall fram till en trappuppgång och följande konversation ägde rum:
L = Lule E = Erika
L: Jag sa ju att vi skulle hitta.
E: Ja, tur att vägbeskrivningen var så precis.
L: Ja. Men vad heter dom i efternamn nu då?
E: Eh.. efternamn?
L: Ja, vi måste ju veta vad dom heter i efternamn för att veta vilken lägenhet dom bor i.
E: Eh, ja, hon skrev aldrig det...
L: Jamen vafan Erika! Det märks att du aldrig bott i lägenhet! Du får i alla fall ringa henne!
E: Ringa henne?
L: Ja.
E: M-men jag har inte hennes nr.
L: VA?!!!!
E: Jag liksom antog att vi skulle hitta med vägbeskrivningen ändå...
L: MEN VARFÖR TOG DU INTE HENNES NR.!??!!!!!
E: Äh, det är väl inte så farligt, vi får knacka på här och fråga helt enkelt! *Uppmuntrande och blidkande leende*
L: *Mummel mummel mutter*
Det visade sig i alla fall att den dörr jag knackade på var just Tinas, vi (betyder i det här fallet "jag") valde ut två jättefina råttflickor som vi ska hämta efter nyår.
Fast jag hämtar dem nog utan Christian, för han kommer inte hem från Luleå förrens sent den sjunde. Och lämnar han mig ensam hemma med nyckeln till hans lägenhet får han skylla sig själv.
Nu ska jag gå och köpa en ram, två röda ljus, en diskborste och en kittkatt på ÖB. Ev. en tomteluva också!