Erika - tjock och lycklig

Nu har jag kommit hem från jobbet och ska snart gå och lägga mig. Klockan är 7.40. Slog igång tv:n och the voice, och vart direkt sådär jobbatnattmorgonirriterad. Där står en liten snorvalp och "sjunger" reggie, dåligt dessutom. Men lilla, lilla vännen! Reggie kom liksom till för att jamajcanerna irriterade sig på sådana som du, man är tyvärr ingen vit jamajcan såvida man inte är född i landet. Och ställ dig för fan inte i tv och sjung falskt (och om du måste göra det, sök till Idol som alla andra)!  Men det gick tydligen bra för den lilla finniga skiten. Han hade sjungit någonting i Frankrike och "slagit igenom där". Det enda positiva med detta inslag var att det ju gav hopp till alla oss andra nollor runt om i Sverige, jag menar, kan han slå igenom kan ju förfan en hamster som tvättar sig själv på magen slå igenom. Och, let´s face the facts. Jag måste ju bli berömd. På något sätt. Tänk efter, varje gång man får höra att en känd människa gått bort har ju den människan typ varit pigg, kry och elitidrottare, fram till sin död vi 98 års ålder. De får aldrig några hemska sjukdomar och de blir aldrig, ALDRIG dementa eller inkontinenta eller gubbsjuka eller något annat opassande. Tänk på det du.

ALLMÄNT...
Namn: Erika
Piercingar: ingen alls, än så länge.
Tatueringar: min älskade Putte på min älskade vad.
Längd: 168
Skostorlek: någonstans mellan 36-40
Hårfärg: black or brown 4ever
Är du kär i någon: Japp
Önskar du att du bodde någon annanstans: jag har fan inte ens något hem!
Tänker du på självmord: jodå ibland, men inte på att begå det
Tycker andra att du är attraktiv: självklart, hur kan de låta bli?
Vilket shampoo använder du: fan, den där tyska, den där som är så dryg och kommer i alla jävla dofter utom spya och snus? Äh jag kommer inte på´t
Vilken parfym använder du: Christina Angileras
Vad är du rädd för: Sara
Gillar du att tvätta: nej, det gör mig för nervös
Gillar du Berg-och-Dalbana: berg, nej, dal, ja.

SENASTE...
Film du hyrde: hyrde? Lilla sjöjungfrun?
Film du köpte: Trolltider
Låten du lyssnade på: något av ABBA
Låten du hade på hjärnan: Ich bin Schnappi, das kleine krocodil 
Låten du laddade ner: jag gör inte sånt, det är olagligt (jag ber Lule göra det årt mig)
Personen du ringde: mamma
TV program du tittade på: Biografi om Christian Bale
Personen du tänkte på: farfar

FAVORIT...
Mat: våfflor eller köttfärspaj, avgörs av målfoto
Låt: just nu The Riddle
Sak att göra: sova
Sport: räknas snöbollskrig?
Dryck: te
Kläder: bagi, plats för alla slappa muskler
Film: jag kan seriöst inte välja, allt av Tim Burton, Den bästa av mödrar, Internvju with a Vampire. Nästan vad som helst. (Filmoman)
Bil: Alfa Romeo, eller kanske en cabbad golf? Seat Toledo?

ANTAL...
Gånger du varit kär: Inte oftare än att jag kan räkna det på en hand
Gånger ditt hjärta brustit: inte mer än att jag kan räkna det på mina tio fingrar.....och tår.....och hårstån.
Hjärtan brustit på grund av dej: maybe...
Gånger ditt namn varit med i tidningen: nu för tiden kanske det inte är så ofta, men på den tiden jag var en ung framgångsrik handbollspelare på toppen av min karriär... ja, resten är ju historia som man säger.
Ärr du har på kroppen: 4 som jag kan komma på nu i alla fall

SENASTE...
Bok du läste: Internvju with a vampire
Personen du fick mail av: Carro Pilichi
Personen du fick brev av: TioHundras kassör
Personen du fick sms av: mamma
Gången hela din familj åt middag tillsammans: två veckor sen, kanske?

ÖVRIGT...
Vad har du gjort idag: vart på sminkkurs i Västerås. Kört hem från Västerås. Ätit pizza. Sovit. Jobbar. 
Var det kul: det vore lögn att säga att allt var jätte roligt, men det vore också sant om jag sa att ibland var det störtskönt
Hur tidigt stiger du upp: 5.30 8.30 eller 15.00
Gillar du att slåss: med vem?
Vad ska du göra ikväll: ingen aning, för trött för att tänka
Är du seriös: bara om jag är med nöden tvungen
Vad är du allergisk mot: tråkiga människor, då kliar det i halsen tills jag sagt ordet "skitstövel" högt
Var har du ont: huvudet och rumpan
Använder du hårspray: inte alltid
Kan du stå på händer: självklart, men inte om jag måste ha benen i luften samtidigt
Favorit serie: Ghost whisperer/House

ÖVRIGT MER...
Salt eller socker: båda i orimliga mängder, dock inte samtidigt
Gillar du ketchup: inte på ojämna tisdagar eller jämna onsdagar
Är du glad nu: jag vet inte riktigt, för trött för att känna efter
Var du glad igår: under vissa tiden under dagen, ja
Känner du någon som jobbar på sjukhus: eh... ja?
Vad dansar du till: allt utom "alla som inte dansar är våldtäcktsmän"........den är dålig..
Stockholm är: förorenat
Göteborg är: förorenat och bebott av människor med roande dialekt
Kan du sjunga: ja, bra? nej
Mer värt än guld: att tiga? eller när andra gör det?
Spaghetti eller makaroner: spaghetti
Ett land jag helst vill besöka: Thailand eller Tyskland
Ska bli skoj: umgås med Lule på fredag
Ska inte bli skoj: de här sista timmarna på mitt nattpass 
Sparar till: en fungerande bil
Väntar på: att få gå och lägga mig
Pålägg som gäller: leverpastej
Dagens dryck: drick yoghurt

Nu har jag varit på den andra och sista sminkkursen på ett tag. Vi åkte inte lika monumentalt fel som sist, även om det blev vissa små missöden i navigeringen. Kanske vart det jag som undermedvetet körde lite fel nu och då? Det var nämligen inte helt frivilligt jag lämnade det äntligen snötäckta Roslagen. Jag älskar snö! Men jag såg naturligtvis fram emot fortsättningskursen, och det blev kanske LITE roligare när jag fick veta att jag förärats titeln "sminkansvarig". Saker och ting blir nästan alltid lite roligare när de blir lite allvarligare (utom förstås de uppenbara, hjärtattacker, trafikolyckor, mattelektioner osv.). Detta innebär förstås mera ansvar och mer angagemang, men man är väl inte rospigg för inte. När vi kom fram förstod vi i alla fall varför det känts som om det var "för enkelt" på vägen dit. Klipper hotell hade nämligen inte registrerat vår bokning, och således stod inget rum klart till oss. Men det visade sig i alla fall att Klipper hotell kanske inte är det mest populära hotellet i Västerås eftersom det inte verkade vara något större problem att ordna ett rum till oss ändå, vårt gamla vanliga till på köpet.

Lite besviken blev jag på sminkkursen, även om det var kul så hade jag väl förväntat mig att vi skulle få bygga på det vi lärde oss sist lite mer än vad vi gjorde. Vi fortsatte i princip på precis samma spår som vi gjort, och det roligaste blev, precis som sist, sista dagen när vi fick välja själva vad vi ville göra. Anna sminkade Anna till en padda och Anna fick världens bredaste mun! :P (bilder på detta lägger jag in i morgon).

När vi skulle bege oss hemåt fick vi i alla fall veta att det öste ner snö hemma. Jag jublade inombords, men måste naturligtvis verka lämpligt oroad utåt, det är ju så svårt att köra i snö, och så kan det ju vara halkigt, ock ock ock! Kanske är jag övermodig, men jag tycker inte att det är så svårt att köra i snö eller till och med halka, känner jag att det är halkigt, saktar jag ner. Känner jag att det släpper så trycker jag ner kopplingen och styr och hoppas på det bästa. Eftersom jag oftast känt redan innan att det är halkigt går det oftast väldigt långsamt, så om jag skulle glida i diket är det ju i regel det som händer. Jag glider ner i diket. Jag bor i Ubby, jag har varit med och glidit ner i diket många gånger. Sen finns det ju alltid idioter som kör som dårar med sommardäck, är det någonting som kommer ta livet av mig i trafiken så är det ju de, men dem kan ju inte jag göra någonting åt, så varför oroa sig? (dessutom står det ju skrivet i stjärnorna att jag kommer dö i en trafikolycka, men förhoppningsvis någon gång efter 27 års ålder). Jag var i vilket fall väldigt försiktig hela vägen hem och vi klarade oss bra. Man kände sig nästan överdrivet lättad när man kom hem och på håll såg Rimboskylten, då börjar bilen glida. Naturligtvis mot en annan bil som står på sidan av vägen och väntar på att jag ska köra förbi. "Jaha", tänkte jag, "typiskt att man ska komma så nära som 10 meter utanför Rimbo innan man smockar ihop med en annan bil, plåtskador, ev. arg förare till motsatt bil osv."  Men det som kom ut ur munnen var: där du, där var det halt! i en lagom hurtig ton. Troligen lite för hurtig för Anna och Bea som såg ut som om de skulle dö på stället av chocken. Nåväl, vi kom hem, oskadda och mindre chockade än väntat. Men när jag lämnat tillbaka Gunillas bil och går till min känner jag bara nej, nu dööör jag. Jag har ingen lust, ingen lust att sätta mig i min kalla bil, och absolut ingen lust att åka till sjukhuset och jobba natt. Jag dör alltså och sätter mig i bilen, gav Anna skjuts ner på stan och stannar sedan till på ICAs parkering, enbart för att det blåser omkring för mycket snö på vägen för att man ska kunna se.

Jag stoppar i alla fall i en skiva i cd-spelaren för att få någonting att underhålla mig med, och det visar sig vara en skiva med jullåtar. "Hej mitt vinterland" börjar preperera mina öron och efter en stund känns det lite bättre, för jag jobbar ju bara inatt. Imorgon kan jag sova länge och sen åka hem till mor och far när det är lite bättre väder och vägarna är mer "körvänliga". Då ska jag bannemej dra fram pulkan, jag såg den nog, när den stod och skämmdes längst in i boden förra vecka. Och om exakt en vecka är det första advent, då ska jag sätta upp julgardinerna som jag köpte förra året i Lules lägenhet och bara överösa den med julstämning, för i år ska ju Lule och jag fira jul tillsamans för första gången och... åh! Vad är det här! Godis! I handskfacket! Jo man tackar!

Och så fortsätter jag färden hem mot Norrtälje, det är halt och bilen glider lite nu och då ut mot kanterna eller in mot mitten av körbanan, men jag är inte rädd. För jag är fyra år, och bilen är min pulka, och jag har hittat godis och sjunger med i "gläns över sjö och strand". Ändå kommer vemodskänslan tillbaka hemma hos Lule, över att jag måste gå till jobbet, och inte kan vara hemma och utmana min sämre hälft på snöbollskrig. Här på jobbet har vi en nyckel upptejpad på väggen, på tejpen står det var rädd om mig. Ibland tror jag att Lule ser den etiketten på mig. Idag tex. Han bjöd på pizza, satte på min favoritmusik och bäddade ner mig så jag kunde sova en stund innan jag gick till jobbet. Och när allt kommer omkring är det här ju bättre. Nu har jag suttit en halvtimme och tittat ut på snön som blåser runt och lyssnat på vinden, med en kopp svartvinbärste i handen, och det skulle jag ju missat annars. SMHI säger att det blir "värre" i morgon.

Jag älskar snö!

Jajamensan. Här sitter man nu, klockan är 03.17, ensam i en lång sjukhuskorridor. De flesta skulle nog tolka detta som lite creepe, och det skulle kunna vara början på en halvtaskig zombie film, en lång tyst, mörk korridor. Kameran följer den fram till en stängd dörr, dörren glider upp utan någon synbar orsak med det genre typiska gnisslandet. Det finns bara en säng i rummet och i den ligger en kropp med ett vitt lakan över sig. Plötsligt sätter sig kroppen rakt upp.

O jävlar vad jag höll på att dö precis just nu, en sängpump slog just igång bakom mig. Så nu slutar vi med att skrämma upp oss själva tycker jag!

Men det är ganska dött, för att vara lite lustig. Men nu och då kommer det ett nödfall, nyss tex. höll jag på att ta livet av en gammal dam. Men det börjar kännas som att i den här branschen, it´s bound to happen, förr eller senare. Det kan lika gärna hända förr än senare, så kan jag ju senare skylla det på min unga ålder och brist på erfarenhet. Och på att jag jobbade natt tå dagar i rad, för det är verkligen någonting som kan göra potatismos av ens hjärna. Tex.kan jag ju säga att jag rättat inlägget typ 10 gånger redan, och jag är övertygad om att jag ändå stavat fel på massor av skitord. Ska jag vara riktigt ärlig så skriver jag bara för att tvinga mig själv att vara vaken, tiden mellan halv fyra och halv sex känns så jävla lång annars, och det går bara inte att fylla ut tiden, om man inte vill polera becken resten av natten förstås. Nej för fan. Det här blir bara galamatias, nu går jag och läser hänt i veckan..... peace on, man (or women, vi lever i en fri tid).

(Det här innlägget har jag uppdaterat med bilder)
Det är faktiskt inte så lätt att komma ihåg, Västervik, Västerås, same shit. Inte är det Ubby i alla fall.
Eny way... vi åkte på fredags eftermiddagen, Anna, Bea och jag. Humöret var på topp, även om vi var lite stressade. Två och en halv timme senare kramar jag ratten tills händerna vitnar, Anna sitter och svär med en karta uppvecklad framför ögonen och Bea tjatar irriterat "men sväng höger HÄR då!" Så alltså, vad hände i Gunnilas Peugote i fredags mellan kl 15.30 på eftermiddagen och kl 18.00 på kvällen? Jo, vi ger oss av vid gott mod, tanken var att vi skulle kommit iväg prick tre, men GPSn ville annorlunda. Det tog tid att koppla in den och sen förklara för den att vi ÄR i Rimbo, vi SKA till Västerås. Men efter det och efter att jag ställt in stolen kom vi iväg, in till Uppsala, den biten var lätt. Sen visde GPSn att vi skulle fortsätta mot Sundsvall. Ungefär 15% av min hjärna sa "men, hallå! Jag kanske inte fick MVG i geografi, men jag har åkt på den här vägen många gånger, och Västerås har aldrig legat på den". 30% av min hjärna sa "ja men GPSn är inställd på den närmaste vägen och då MÅSTE det ju vara här, GPSn är en dator och datorer ljuger aldrig!" 55% av min hjärna sa "kan ni hålla käften! Jag försöker köra!" Så småning om visar den i alla fall att vi ska svänga av, sen visar den att vi ska svänga igen, och sen igen och vips, så är vi påväg tillbaks till Uppsala, på samma väg vi kom! Här någonstans sänktes humöret regält. Förlåt Anna, jag vet att vi sa att vi skulle utelämna detta ur resedagboken, men det är ett alldeles för stort svek av en liten GPS för att utelämna.
Så småning om kom vi i alla fall fram, vi var trötta, stressade eftersom vi hade en kvart på oss att checka in på hotellet och ta oss till kursen, och lite hungriga. GPSn visar att vi ska svänga nästa höger. Men när vi kommer till nästa höger visar den att vi har åkt för långt och måste vända. Samma sak när vi vänder och ska ta nästa vänster. Det är då jag frustrerat kramar ratten, Anna muttrande tar fram kartan och Bea tjatar om att vi kan svänga höger vart fan som helst, bara vi svänger! några minuter och några samtal senare är vi framme vid hotell Klipper, och checkar in, för att sen springa till kursen. Väl där blir det i alla fall jätte kul, i teori lät allt mycket enkelt, sminka i ögonvråna så hamnar ögonen tätare ihop, eller i utkanten av ögat för att dra dem längre isär. Men det är totalt jävla omöjligt, speciellt när man ska göra det på en människa man inte känner och som ska var så äckligt jävla hjälpsam hela tiden. Nu motsa jag mig väldigt mycket, men det var faktiskt jättekul. Mindre kul var att försöka sova, fredagen en lönehelg med en nattklubb, precis utanför! Det rådde i alla fall inte brist på under hållning. På lördagen kollade vi på Otello, så jävla bra!!!!!
Men det bästa av allt var ändå sista dagen, då fick vi leka med allt hon hade med sig, inte så roligt att Andreas sminkade mig till en gnom (jag tror det är så det stavas, men jag lyssnade inte så noga), jag såg förjävlig ut, det var plågsamt att ha vax i ögonbrynen och eftersom jag hade lösnäsa luktade det förjävligt och jag svettades om näsan! Mer roligt att sminka honom till Poseidon, han såg asläcker ut, jag blandade färger hejvilt och fick fram en jättefin havsblå färg som jag la på ganska tunt och lite ojämt, vilket i alla fall fick mig att tänka på vågor och öppet hav. Våren lärarinna, Anna (passande nog), gav mig en transparent creme med glitter i och så hittade jag lösögonfransar med en liten pärla längst ut, det såg precis ut som om det satt en vattendroppe längst ut på varje frans. På slutet var jag i och för sig ganska trött på Andreas, som ju sminkat mig till gnom medans jag satt tyst och stilla och vart grönare och grönare. Men han klagade tamefan hela tiden! "Ska det verkligen vara så tunt? Mascara, eyeliner, lösögonfransar! Du tycker inte att jag börjar se lite ´dragqueen´ut?" Herregud grabben! Du är ensam kille bland 9 tjejer på en sminkkurs! (Och är den enda som är här privat för sitt höga nöjes skull) Jag skulle inte oroa mig för hur hetro jag såg ut om jag var du.
Såhär såg det i alla fall ut:


Andreas har satt upp mitt hår så att det är klart för en peruk och tar sig sedan ett gott skratt på min bekostnad. Jag blir som ni ser jätte förnärmad.



Äntligen är han klar, hade jag vetat att det skulle ta typ en halvtimme att tvätta bort det och att jag ändå skulle få åka hem med små gröna ränder under ögonen, hade han nog fått jaga mig och binda fast mig i stolen. Men nu till hans sminkning:



Såhär road var han.

Men resultatet var värt det.




Och överlag får man ju säga att det vart en väldigt lyckad kurs. Eller hur, Anna och Bea?









Men som vanligt var det bästa med att resa, att komma hem!