Härmed förkunnas till alla och envar...
..att Erika Åberg fortfarande lever, även fast hon inte bloggar. Detta är yttligare en inlägg jag skriver under de sena timmarna av mitt nattpass på Norrtälje Sjukhus. Jag reserverar mig således för eventuella (och troliga) stavfel.
Ska åka med Nysis och Tjockafamiljen-barnen till fjällen vecka 9. Det ska bli grymt roligt, förutsatt att de inte med några fula knep lurar upp mig i någon äcklig backe. Let me put it this way. Älskar snö, hatar skidor. Tråkigt nog försvinner alternativet att sitta och slappa i baren med en kall öl eftersom jag är den i sällskapet som ska agera chaufför (till Nysis stora förtret och skräck), men det är klart att lättöl också kan vara ett alternativ. Men på något lustigt sätt går tiden fortare när man dricker "riktig" öl. Hoppas bara att min sämre hälft har lust att besikta bilen åt mig på tisdagen, annars ligger jag risigt till. Men det måsta han göra. He own me. Hans äldre lillebror från Luleå är här. I hans (eller ibland; våran) lägenhet. Detta komplicerar livet ganska mycket för mig. Vem fick åka och hämta honom på Arlanda, inte Lule i alla fall. Han måste nämligen spela pingis, mycket viktigt (och SÅÅ manligt, men det kan vi ta en annan gång). Och jag kände mig inte så schysst att jag åkte hem till lägenheten igår och sov efter att jag jobbat natt eftersom det inte kändes artigt att tvinga Sami att tassa på tå i lägenheten halva dagen. Det vet jag ändå att han inte skulle gör. Någon gång under dagen skulle jag ändå vakna av någon torr sportkommentators malande, terroriseras i mina drömmar av mer eller mindre bra hiphop eller sätta hjärtat i halsgroppen när Sami skriker "men för fan, han filmar juh!" eller " men släng handskarna då för fan!" eller något annat som sportfånar brukar utropa när de tittar på sportklipp på youtube, för fan skulle det inkludera i alla fall. Jag åkte alltså hem till mor och far. En lång, jobbig och lite skrämande resa när man är så trött som man är efter att ha jobbat natt.
Kanske ligger det något i alla fula rykten om inavlade norrlänningar i alla fall. Marksvedarna verkar ju alla lida av defekten att de inte känner när det luktar skunk och instängt, eller så jids de bara inte göra någonting åt det. Idag när jag kom till Lules lägenhet innan jag åkte till jobbet luktade det nämligen ve och fasa, instängt, en dag gammal mat och en aning svett. Det skrålar ut allderles för hög halvdålig musik ur datorna som Sami ockupperat, och Lule sitter som en slagen hjälte framför tvn. Stackars min lilla råtta, gasförgiftat och döv måste hon vara. Jag gjorde mat, duschde och åt i all hast innan jag retirerade till jobbet. Var i alla fall tidigt här. Jag är nästan lite sugen på att åka till lägenheten ikväll, städa, vattna blommor och vädra ur. Men jag ska inte göra så mot mig själv.
Men på lördag ska jag bjuda mig själv på något trevligt. Bio kanske? Lule och Sami kan också få följa med om de vill, det är ju faktiskt alla hjärtans dag. Om de följer med kanske jag bjuder med Malin, kanske ljuv musik uppstår mellan Malin och Sami, fat chans.
Jag kanske bara åker dit och räddar råttan.
Ska åka med Nysis och Tjockafamiljen-barnen till fjällen vecka 9. Det ska bli grymt roligt, förutsatt att de inte med några fula knep lurar upp mig i någon äcklig backe. Let me put it this way. Älskar snö, hatar skidor. Tråkigt nog försvinner alternativet att sitta och slappa i baren med en kall öl eftersom jag är den i sällskapet som ska agera chaufför (till Nysis stora förtret och skräck), men det är klart att lättöl också kan vara ett alternativ. Men på något lustigt sätt går tiden fortare när man dricker "riktig" öl. Hoppas bara att min sämre hälft har lust att besikta bilen åt mig på tisdagen, annars ligger jag risigt till. Men det måsta han göra. He own me. Hans äldre lillebror från Luleå är här. I hans (eller ibland; våran) lägenhet. Detta komplicerar livet ganska mycket för mig. Vem fick åka och hämta honom på Arlanda, inte Lule i alla fall. Han måste nämligen spela pingis, mycket viktigt (och SÅÅ manligt, men det kan vi ta en annan gång). Och jag kände mig inte så schysst att jag åkte hem till lägenheten igår och sov efter att jag jobbat natt eftersom det inte kändes artigt att tvinga Sami att tassa på tå i lägenheten halva dagen. Det vet jag ändå att han inte skulle gör. Någon gång under dagen skulle jag ändå vakna av någon torr sportkommentators malande, terroriseras i mina drömmar av mer eller mindre bra hiphop eller sätta hjärtat i halsgroppen när Sami skriker "men för fan, han filmar juh!" eller " men släng handskarna då för fan!" eller något annat som sportfånar brukar utropa när de tittar på sportklipp på youtube, för fan skulle det inkludera i alla fall. Jag åkte alltså hem till mor och far. En lång, jobbig och lite skrämande resa när man är så trött som man är efter att ha jobbat natt.
Kanske ligger det något i alla fula rykten om inavlade norrlänningar i alla fall. Marksvedarna verkar ju alla lida av defekten att de inte känner när det luktar skunk och instängt, eller så jids de bara inte göra någonting åt det. Idag när jag kom till Lules lägenhet innan jag åkte till jobbet luktade det nämligen ve och fasa, instängt, en dag gammal mat och en aning svett. Det skrålar ut allderles för hög halvdålig musik ur datorna som Sami ockupperat, och Lule sitter som en slagen hjälte framför tvn. Stackars min lilla råtta, gasförgiftat och döv måste hon vara. Jag gjorde mat, duschde och åt i all hast innan jag retirerade till jobbet. Var i alla fall tidigt här. Jag är nästan lite sugen på att åka till lägenheten ikväll, städa, vattna blommor och vädra ur. Men jag ska inte göra så mot mig själv.
Men på lördag ska jag bjuda mig själv på något trevligt. Bio kanske? Lule och Sami kan också få följa med om de vill, det är ju faktiskt alla hjärtans dag. Om de följer med kanske jag bjuder med Malin, kanske ljuv musik uppstår mellan Malin och Sami, fat chans.
Jag kanske bara åker dit och räddar råttan.