Ett inlägg om sorg..
Nyss grävde jag igen graven för en av mina närmaste, och äldsta, vänner. En varelse som vad hon än gjort berört mig, på vilket sätt det än må vara, ibland har jag varit rasande på henne, ibland har jag älskat henne, och för det mesta fanns det inte ord för hennes tillgivenhet.
Sorg är som en liten sjö uppe på ett berg. På avstånd kan den verka väldigt obetydligt och man glömmer många gånger bort att den finns. Men då och då sköljer den över oss som ett syndafall, och då är den både påtaglig och brutal.
Men ibland kan man stålsätta sig inför sorg redan innan den ägt rum. För några veckor sedan inträffade något som vi var säkra på skulle leda till hennes död. Det var väntat, hon var gammal och medvetet eller omedvetet var vi alla förberedda på vad som kunde hända, ändå kom det som en chock för mig. Jag gick ut i skogen och grät och jämrade mig och bad till Gud och alla änglar att hon skulle få leva, jag var beredd att offra vad som helst. Men när jag gick därifrån, kom tankarna över mig hur själviskt det var. Tänk om det inte var meningen att hon skulle leva? Tänkt om ett längre liv skulle bli mer plågsamt än behagligt? Så när jag kom tillbaka satte jag mig och tog henne i famnen och pratade med henne. Jag sa att jag gjort vad jag kunnat och att nu var det upp till henne, och om det var "Guds vilja" att hon skulle dö så må det vara så. Sen sa jag att jag älskade henne mer än ord kan förklara och sedan gick jag.
Hon fick leva den gången, men till vilket pris. Det var inte samma Britta. Men nu när hon är borta gråter jag mycket mindre än jag gjorde för några veckor sedan. För jag vill tro, att hon har det bättre nu, och att hon väntar på oss där hon är.
Britta
F: 1988
D: 2007
Sorg är som en liten sjö uppe på ett berg. På avstånd kan den verka väldigt obetydligt och man glömmer många gånger bort att den finns. Men då och då sköljer den över oss som ett syndafall, och då är den både påtaglig och brutal.
Men ibland kan man stålsätta sig inför sorg redan innan den ägt rum. För några veckor sedan inträffade något som vi var säkra på skulle leda till hennes död. Det var väntat, hon var gammal och medvetet eller omedvetet var vi alla förberedda på vad som kunde hända, ändå kom det som en chock för mig. Jag gick ut i skogen och grät och jämrade mig och bad till Gud och alla änglar att hon skulle få leva, jag var beredd att offra vad som helst. Men när jag gick därifrån, kom tankarna över mig hur själviskt det var. Tänk om det inte var meningen att hon skulle leva? Tänkt om ett längre liv skulle bli mer plågsamt än behagligt? Så när jag kom tillbaka satte jag mig och tog henne i famnen och pratade med henne. Jag sa att jag gjort vad jag kunnat och att nu var det upp till henne, och om det var "Guds vilja" att hon skulle dö så må det vara så. Sen sa jag att jag älskade henne mer än ord kan förklara och sedan gick jag.
Hon fick leva den gången, men till vilket pris. Det var inte samma Britta. Men nu när hon är borta gråter jag mycket mindre än jag gjorde för några veckor sedan. För jag vill tro, att hon har det bättre nu, och att hon väntar på oss där hon är.
Britta
F: 1988
D: 2007
En helt hysterisk värdsbild
Alla människor är hycklare.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, orkar du inte höra det kan du sluta läsa här. <----
Idag läste jag en tidning, några dagar gammal, och bara häpnade över hur idiotisk och hycklande mänskligheten är. "Knutby pastorn gifter om sig" var huvudrubriken (snälla rara jornalister, vid det här laget vet alla vem herr Fossmo är, ni behöver inte koppla ihop honom med en stackars ort som inte har ett jota med sekten och hans galenskaper att göra!). Och under den kunde man läsa att nu gifter den livstidsdömda Helge Fossmo om sig, i fängelse med en småbarns mamma. Smart drag.. verkligen. Jag undrar om det var hans gulliga skrattgropar, han underbara bruna ögon, eller hans sadistiska vana att göra sig av med fruar som fick henne på fall?
I vilket fall så tror jag att risken är stor att för något år sedan när hysteriet kring Knutby utbröt satt hon nog tillsamans med några vänninor i tv soffan och sa "nej men usch så hemskt! Hoppas att de inte släpper ut honom på ett bra tag!"
Hoppas de inte släpper IN henne.
Men männsikor har en otrolig vana att säga en sak och mena eller tänka en helt annan, speciellt vi kvinnor (man är sig själv närmast). Det är otroligt vanligt att man säger "nej jag tänker inte 'ta parti' i den här konflikten" och för sig själv tillägga "fast det är klart att..."
Jag kan ju dra ett kollektivt exempel från 40-talet. Så fort andra världskriget brakade löst tog Sverige ett steg tillbaka och sa "yooo! vi vill inte bråka (fast Tyskland kan för vår del gärna ta resten av Europa) så lämna oss utanför (tills USA kommer in i bilden för då bá 'pang pang'!!). osv osv.
Nej, nu ska jag gå och äta jordgubbar!
(Och bara så ni vet så har jag backup och kan hyckla så mycket jag vill, för jag har direktkontakt med "the Big Boss" och får syndernas förlåtelse varje söndag! Fjöl av!)
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, orkar du inte höra det kan du sluta läsa här. <----
Idag läste jag en tidning, några dagar gammal, och bara häpnade över hur idiotisk och hycklande mänskligheten är. "Knutby pastorn gifter om sig" var huvudrubriken (snälla rara jornalister, vid det här laget vet alla vem herr Fossmo är, ni behöver inte koppla ihop honom med en stackars ort som inte har ett jota med sekten och hans galenskaper att göra!). Och under den kunde man läsa att nu gifter den livstidsdömda Helge Fossmo om sig, i fängelse med en småbarns mamma. Smart drag.. verkligen. Jag undrar om det var hans gulliga skrattgropar, han underbara bruna ögon, eller hans sadistiska vana att göra sig av med fruar som fick henne på fall?
I vilket fall så tror jag att risken är stor att för något år sedan när hysteriet kring Knutby utbröt satt hon nog tillsamans med några vänninor i tv soffan och sa "nej men usch så hemskt! Hoppas att de inte släpper ut honom på ett bra tag!"
Hoppas de inte släpper IN henne.
Men männsikor har en otrolig vana att säga en sak och mena eller tänka en helt annan, speciellt vi kvinnor (man är sig själv närmast). Det är otroligt vanligt att man säger "nej jag tänker inte 'ta parti' i den här konflikten" och för sig själv tillägga "fast det är klart att..."
Jag kan ju dra ett kollektivt exempel från 40-talet. Så fort andra världskriget brakade löst tog Sverige ett steg tillbaka och sa "yooo! vi vill inte bråka (fast Tyskland kan för vår del gärna ta resten av Europa) så lämna oss utanför (tills USA kommer in i bilden för då bá 'pang pang'!!). osv osv.
Nej, nu ska jag gå och äta jordgubbar!
(Och bara så ni vet så har jag backup och kan hyckla så mycket jag vill, för jag har direktkontakt med "the Big Boss" och får syndernas förlåtelse varje söndag! Fjöl av!)
P-piller våda
Fy fan! Är inte jag den mest klantiga människan på jorden så ligger jag väl åtminstonde på tredje plats eller något!
Mitt liv kan ju bara inte bli mer kaotiskt, och jag kan väl inte direkt skylla på någon annan än mig själv tyvärr.
Idag kom jag hem och det första jag får är en rejäl "släng av sleven" av mamma, jag hade nämligen glömt p-pillren framme på vardagsrums bordet, och min lillasyrra har passat våra små hemorrojder till kusiner i förrgår. "Så det är bäst för dig att det inte fattas några!" "jaja mamma ta´tt lugnt innan du får en hjärtinfarkt".
Jag kollar på kartan och mitt hjärta hoppar över typ 8 slag.
"Öh.. mamma..."
"Ja?"
"Vad exakt tror du skulle hända OM det fattas, låt oss säga, två piller?"
"VAD?!!"
"För de, typ, gör de..."
Och just precis här passerade mitt liv i revy (fan jag har haft ett rätt schysst liv egentligen, många hyfsade pojkar var det oxå) för jag trodde på fullt allvar att min mor skulle slå ihjäl mig. Efter det förljde en mängd osammanhängande brölanden, som tur var skulle hon till jobbet fem min senare så att jag fick en chans att göra hjärt-lungräddning på mig själv och få igång tankeverksamheten. Jag ringde i alla fall till giftinformationen och fick följande besked; Novletta, p-pillren jag tar, är av den allra mildaste (läs:billigaste) sorten och för att de ska ha någon som helst effekt på ett barn måste de äta typ en och en halv karta av dem.
Min reaktion blev dubbel, dels blev jag överlycklig över att jag inte hade förgiftat någon av mina kusiner, dels blev jag allvarligt fundersam över hur graviditetsskyddad JAG egentligen är om en unge måste äta typ 100 gånger min dagliga dos för att överhuvudtaget bli påverkad.
Fast som vanligt tar jag livet med en klackspark. Om jag blir gravid, trots p-pillren, kan jag ju alltid stämma Novletta och ge ungen en cab i 18-års present!
Mitt liv kan ju bara inte bli mer kaotiskt, och jag kan väl inte direkt skylla på någon annan än mig själv tyvärr.
Idag kom jag hem och det första jag får är en rejäl "släng av sleven" av mamma, jag hade nämligen glömt p-pillren framme på vardagsrums bordet, och min lillasyrra har passat våra små hemorrojder till kusiner i förrgår. "Så det är bäst för dig att det inte fattas några!" "jaja mamma ta´tt lugnt innan du får en hjärtinfarkt".
Jag kollar på kartan och mitt hjärta hoppar över typ 8 slag.
"Öh.. mamma..."
"Ja?"
"Vad exakt tror du skulle hända OM det fattas, låt oss säga, två piller?"
"VAD?!!"
"För de, typ, gör de..."
Och just precis här passerade mitt liv i revy (fan jag har haft ett rätt schysst liv egentligen, många hyfsade pojkar var det oxå) för jag trodde på fullt allvar att min mor skulle slå ihjäl mig. Efter det förljde en mängd osammanhängande brölanden, som tur var skulle hon till jobbet fem min senare så att jag fick en chans att göra hjärt-lungräddning på mig själv och få igång tankeverksamheten. Jag ringde i alla fall till giftinformationen och fick följande besked; Novletta, p-pillren jag tar, är av den allra mildaste (läs:billigaste) sorten och för att de ska ha någon som helst effekt på ett barn måste de äta typ en och en halv karta av dem.
Min reaktion blev dubbel, dels blev jag överlycklig över att jag inte hade förgiftat någon av mina kusiner, dels blev jag allvarligt fundersam över hur graviditetsskyddad JAG egentligen är om en unge måste äta typ 100 gånger min dagliga dos för att överhuvudtaget bli påverkad.
Fast som vanligt tar jag livet med en klackspark. Om jag blir gravid, trots p-pillren, kan jag ju alltid stämma Novletta och ge ungen en cab i 18-års present!
"Jaha"?!
Nu är det klippt, nu har jag blivit ersatt av en dato, IGEN! Första gånge var när Lule köpt sin dator, och helt plötsligt kunde han inte dra blicken från den, det var knappt han tittade bort när vi hade sex. Och även om han inte var på sitt rum, långt ifrån den förbannade dumburken kunde jag komma på honom med att längtansfullt, nästan dreglande, titta bort mot sin dörr. Och tankebubblan ovanför hans huvud var uppenbar, "my precioussssss..."!
Men nyförälskelsen gick över och jag har fått ha honom för mig själv ett halv år, men nu har han skaffat bredband. Och helvetet börjar, IGEN!!! Hur ska jag konkurera med någon som har ett bertydligt bättre minne än jag, oändlig tillgång på porr och dessutom har plattskärm?
Igår var jag, Klas och Lellan på Punchline, en ståuppkomiker grej anordnat av Sthlm live. Jag försökte få med Lule, mestadels för att när jag är ensam blir jag påmind om hur otroligt sliskiga par är, utan att bli påmind om att jag faktiskt tillhör Sveriges befolkning som faktiskt befinner mig i ett parförhållande. Men tre av Lules polare från Luleå kommer i veckan, så han ville hem och förbereda. Vi hade i alla fall skitkul! Vi gick vilse, hann inte köpa sprit, hittade rätt och satt och törstade i solen i 4 timmer. Och jag tror det var bland de bästa 4 timmarna i mitt liv! Fy fan va kul en kille, två tjejer och ett trettiotal komiker kan ha, trots att de uppmuntande ropen från Sthlm maraton då och då svagt hördes. (Ibland kan man undra hur den mentala hälsan är i Sverige och övriga världen, när man ger sig ut och springer i 30 graders värme) Man måste vara bra
jävla sexuellt frustrerad för att ge sig in i en sån sak.
Jag kom i alla fall hem på kvällen proppfylld av nya erfarenheter och sprudlande av upplevelser som jag var redo att tömma över min "stackars" ovetande pojkvän som hade missat upplevelsen pga att han måste städa (yeah right). Och visst hade han städat när jag kom hem, han hade också hunnit ladda ner en jävla massa musik och börjat ladda hem en manga serie och misslyckats med att ladda hem några filmer, och istället blev det han som tömde massor av megabit och kilowatt över mig (om jag har fel, RÄTTA MIG INTE! Jag kan inte ett dyft om datorer), snacka om levande frågetecken jag var, och sen blev han sittande framför burken till han gick och la sig.
När vi väl låg i sängen sa jag: En tjejkompis till mig vill ligga med mig. Fullt allvarligt för att se vad reaktionen blev, svaret blev: jaha..
Inte "jaha, lebbsex, va spännade!" Inte ett "jaha, någon vill ligga med min flickvän". Inte ens ett "jaha, har du förväxlat mig med någon som bryr sig?" Utan ett "jaha, pratar du fortfarande?" typ...
När jag vaknade imorse satt han redan vid datorn.. Här kommer kanske krävas drastiska åtgärder, sex har ju alltid varit kvinnans bästa vapen, få se vad han säger om en månad utan sex tro?
Fast å andra sidan, vi kommer nog slåss om
att sitta framför datorn. Nu får jag ju tillfälle att blogga mer, eller hur? ;)
PS. Komiker jag rekomenderar: Björn Gustavsson och Tobias Persson m.f.
DS.
Men nyförälskelsen gick över och jag har fått ha honom för mig själv ett halv år, men nu har han skaffat bredband. Och helvetet börjar, IGEN!!! Hur ska jag konkurera med någon som har ett bertydligt bättre minne än jag, oändlig tillgång på porr och dessutom har plattskärm?
Igår var jag, Klas och Lellan på Punchline, en ståuppkomiker grej anordnat av Sthlm live. Jag försökte få med Lule, mestadels för att när jag är ensam blir jag påmind om hur otroligt sliskiga par är, utan att bli påmind om att jag faktiskt tillhör Sveriges befolkning som faktiskt befinner mig i ett parförhållande. Men tre av Lules polare från Luleå kommer i veckan, så han ville hem och förbereda. Vi hade i alla fall skitkul! Vi gick vilse, hann inte köpa sprit, hittade rätt och satt och törstade i solen i 4 timmer. Och jag tror det var bland de bästa 4 timmarna i mitt liv! Fy fan va kul en kille, två tjejer och ett trettiotal komiker kan ha, trots att de uppmuntande ropen från Sthlm maraton då och då svagt hördes. (Ibland kan man undra hur den mentala hälsan är i Sverige och övriga världen, när man ger sig ut och springer i 30 graders värme) Man måste vara bra
jävla sexuellt frustrerad för att ge sig in i en sån sak.
Jag kom i alla fall hem på kvällen proppfylld av nya erfarenheter och sprudlande av upplevelser som jag var redo att tömma över min "stackars" ovetande pojkvän som hade missat upplevelsen pga att han måste städa (yeah right). Och visst hade han städat när jag kom hem, han hade också hunnit ladda ner en jävla massa musik och börjat ladda hem en manga serie och misslyckats med att ladda hem några filmer, och istället blev det han som tömde massor av megabit och kilowatt över mig (om jag har fel, RÄTTA MIG INTE! Jag kan inte ett dyft om datorer), snacka om levande frågetecken jag var, och sen blev han sittande framför burken till han gick och la sig.
När vi väl låg i sängen sa jag: En tjejkompis till mig vill ligga med mig. Fullt allvarligt för att se vad reaktionen blev, svaret blev: jaha..
Inte "jaha, lebbsex, va spännade!" Inte ett "jaha, någon vill ligga med min flickvän". Inte ens ett "jaha, har du förväxlat mig med någon som bryr sig?" Utan ett "jaha, pratar du fortfarande?" typ...
När jag vaknade imorse satt han redan vid datorn.. Här kommer kanske krävas drastiska åtgärder, sex har ju alltid varit kvinnans bästa vapen, få se vad han säger om en månad utan sex tro?
Fast å andra sidan, vi kommer nog slåss om
att sitta framför datorn. Nu får jag ju tillfälle att blogga mer, eller hur? ;)
PS. Komiker jag rekomenderar: Björn Gustavsson och Tobias Persson m.f.
DS.