Erika - tjock och lycklig

"Jag vill flytta till ett land där dom inte tar emot invandrare". Var jag helt övertygad. Detta briljanta uttalande lär ha fällts av en ung man som 1998 intervjuades i TV om Sveriges invandrarpolitik. Det framgick inte hur det skulle gå till att flytta till ett land där dom inte tar emot invandrare.

Men idag har jag fått ändra min uppfattning. Jag har träffat så många människor som har förvånat mig. De har varit lysande på många sätt. De har talets gåva, de kan saker jag inte skulle kunna träna upp om jag så fick tusen år på mig. De kan vara vackra, interlligenta och begåvade på alla sätt, men när de kommer till invandring och folk med ett annat modersmål har jag inte kunnat förstå dem. Helt plötsligt tappar de all logik, och det är som om vi talar olika språk.

Jag kan förstå den som ogillar invandrare pga av något som hänt i deras liv, om de tex blivit illa behandlade av "dem" eller våldtagna vid ung ålder. Till alla er vill jag säga: jag förstår er, men jag kommer aldrig kunna hålla med er. Till alla er som har "ärft" er uppfattning eller "adopterat" den av pojkvänner, kompisar eller partikamrater: Man kan inte plocka en individ ur ett helt jävla släkte och sen basera hela din uppfattning om invandring på den individen! Tänk om jag skulle göra så. Jag plockar ut Kim Binder ur "vår ras"  och studerar honom noga. Nu är jag redo att fly från Sverige! Jag plockar ut Tommy Larsson (förlåt Anna) ur "vår ras" och studerar honom på lagom avstånd, återigen. Jag är redo att fly landet! Om ni redan bestämt er och inte har ett "open mind", så kommer ni hamna i otrevliga situationer med invandrare, det garanterar jag!

Därför dedikerar jag detta inlägg till Jaquline, som jag spelade handboll med i fyra år.
Jag dedikerar det också till Francis och Magdalena, som jag jobbat med. Ni är bäst! Hälsa släkten i Chile!
Och till Jasmin, hoppas du hittar mr Right snart! ;)
Till Natalja som jag spelat teater med, bästa Sandy någonsin!
Till tjejen som går IVIK och som alltid hälsar så glatt på mig.
Och framförallt till en av mina allra bästa kompisar Carolina Pilichi, som är chilienare i andra generation.
Ni hör hemma här i Sverige, lika mycket som Kim, Tommy och jag gör. (Så snälla Jasmin, flytta inte till USA, morsan får så tråkigt utan dig!)

Rasister, ni är inte ointerlligenta. Därför kan jag tryggt säga, jag respekterar er, men kommer aldrig förstå eller kunna hålla med er.

För någon vecka sedan halkade Lule in på min sida av en händelse och flummade runt lite, och hakade naturligtvis upp sig på "vägen till ett kärlekslöst förhållande", eftersom det var bland det enda jag skrivit om honom. Så den närmaste veckan har jag fått höra saker som "jaså, du tycker inte om när jag spelar tv-spel" och "blev du verkligen så arg när jag träffade mitt ex?"
Så nu ska jag tillägna en blogg till honom.

JA! Det är klart jag blir arg. Sårad. Besviken. Frustrerad. (Jag kan fortsätta väldigt länge, jag har ett ganska stort ordföråd.) Och någonstans måste jag ju ventilera det. Jag kan inte berätta det för polarna i klassen, de har ju redan dömt ut vårt förhållande. Ventilerar man minsta lilla där, typ att Du inte diskade när Du var hemma eller inte ville komma hem till mig när jag längtat efter Dig så får man svaret "jaha, han är  en jävla skithög, det är bara göra slut!"

Men dom vet inte. Dom känner inte dig. För att egentligen kunna göra en rättvis bedömning måste man se alla sidor av ett förhållande. Naturligtvis kommer jag och gnäller när Du inte gör som jag vill, men inte fan kommer jag till skolan och säger "åhhhh! Lule mitt lilla Snuttegull! Igår, förstår ni, så gjorde han spaghetti och köttfärsås åt mig!" (Som Emelie gör) dom har inte ens samma värderingar som mig och skulle troligen bara höja på ögonbrynet och säga "och?".

Precis så är det med att blogga också. Det är ju så mycket lättare att sätta ord på när man är arg, eller ledsen, än på den enorma kärlek och tillgivenhet jag känner för och med Dig. Jag älskar Dig, avgudar Dig och hatar Dig på samma gång. Och jag törs göra det! Jag känner inte på exakt samma sätt för Dig som jag gjorde i början av vårat förhållande, på gott och ont, men på många sätt tror jag att det är bättre nu. Men faktum kvarstår, att som i alla förhållanden måste vi jobba mer på det ju längre tiden går. Annars kommer vi bara ledsna och falla isär som klossar dåligt staplade på varandra. Och let´s face it. Sexet är ju inte vad det har varit. Men det är något annat vi får jobba på och som Du troligen slaktar mig för om jag tar upp mer om det här.

Och tro inte att Du alltid är prince charming och jag aldrig är arg på Dig längre än två minuter! Du kan vara nog så enerverande, och det finns tillfällen när jag tänkt att vi nog skulle ta en paus i alla fall. Innan Bulgarien tex.
Men då hade Du tur, för efter att den där killen (Mattias, tror jag??) stötte på mig blev jag så plågsamt medveten om hur mycket jag saknade Dig och att jag inte alls ville ta en paus i vårat förhållande. Möjligen, ändra på det, bara lite, lite, mycket.... Men vi har redan så mycket bra att bygga på. Minnen tex. Jävlar, vilka minnen.
Första gången vi träffades. Allt det här fummlandet och det lite halvblyga sådär i början. Men det blev aldrig pinsamt. Oftast kände jag mig obekväm i närheten av killar som visade intresse (Alex, Hebbe osv.) men det gjorde jag aldrig med Dig.
När vi träffades på Konsum! :D LOL! Din min var priceless! (Men Ditt hår var ugly)
När Tommy smachade rutan på dörren.
Alla gånger Du kom hem från lumpen.
När Du vart ute på övning och ringde mig.
John och Emelies rum?

Vet Du vad jag tror vårat förhållande behöver? Riktiga gräl. Riktiga Hollywood gräl. Det ska väl inte vara så jävla svårt? Jag är ju skådespelerska. Det gäller bara att få Dig riktigt rykande förbannad. (lättare sagt än gjort). Precis så där som dom gör på filmer, de skriker och slår varandra och sen blir dom mer kära en någonsin.

Den dagen ska komma. Och då vet Du. Ju mer jag skriker, klöser, hotar sparkar och slåss. Ju mer älskar jag Dig. Men det vet Du väl redan.