Erika - tjock och lycklig

Tänk att det alltid måste hända någonting innan man får upp ögonen för vad som är viktigt. Min farfar dog nyligen, och nu vill jag inte ha en massa "åh, stakars Erika, hon måste vara helt nedbruten, låt oss alla titta på henne med ledsna valp ögon". Jag skriver det inte för att få sympati, utan för att det är viktigt för samanhanget.
Helt plötsligt är det en sån harmoni i familjen, som om alla plötsligt kommit på att vi alla ska dö en dag. Kanske imorgon, och vem blir det då? Det är ju inte säkert att det blir den som är äldst av oss. Som i slutet av filmen när man till sist inser vem mördaren är, fast då är det ju på sett och vis redan försent.

Alla sätter på sig silkesvantarna och blir sådär äckligt rädda om varandra, varför kan man inte vara lagom jämt istället för antingen eller ibland. Man ringer varandra och pratar länge, man tvättar varandras tvätt, helt plötsligt tränger hela familjen in sig i en liten bil för att åka och hälsa på mormor och morfar. Vi stänger in oss i en liten bubbla tillsamans och är rädda om varandra. Men eftersom jag är en vanligt och numera "vuxen" människa måste jag så småning om spräcka bubblan och åka till Norrtälje för att jobba. I trappuppgången möter jag en kvinna med en hund. Hunden ser snäll ut och viftar på svansen när vi möts, när kvinnan kommer efter säger jag hej. Hon hajjar till och tittar på mig som om hon inte sett en annan människa förut. "Hej!" svarar hon, fast det låter konstigt. Som om hon hostar fram det och nästa sätter det i halsen, eller som om det var en fråga. "Hej? Vad menar du med ´hej´? Man kan ju inte bara gå runt och säga hej till folk man inte känner!"

Käre gode Gud, låt Jesus återuppstå och dö igen, jag vet att det inte funkade så bra första gången, men om Jesus hade en större bekantskapskrets, skulle ju åtminstonde fler ta på sig silkesvantar.

I fem års tid nu har jag tänkt; ja, fast nästa år ska allt bli annorlunda. Jag ska börja prioritera det som är viktigt. Börja motionera, det är verkligen på tiden! Umgås med alla de vänner jag har försummat, Eve och jag har ju inte setts på år! Vi som alltid hade så roligt ihop. Åka hem till mormor och morfar lite oftare, för, let´s face it, de kommer inte att finnas här för alltid. Och så ska jag börja hålla städat omkring mig, för allt känns ju så mycket mer organiserat om man har det städat och ordnat omkring sig. Och varje dag ska jag ta mig lite mer tid för att göra nyttig och god mat. Ibland har jag kanske gjort så en dag eller två. Jag planerar dagen då jag ska åka hem till mormor och morfar, det får bli på onsdag nästa vecka, då är jag ledig. Jag planerar maten två tre dagar framöver så att jag kan handla till god och nyttig mat. Jag går till biblioteket och lånar en bra bok, för ingen uppskattar en bra bok som jag.

Men efter tre dagar har jag glömt att jag skulle till mormor och morfar, och gör planer för onsdagen. Jag kommer hem från jobbet och sjunker ner i soffan, utan att orka gå den där promenaden jag lovat mig själv varje kväll. Jag orkar inte laga god och nyttig mat, utan beställer en pizza, bara ikväll. Och kanske på fredag...  Och vad har Eve för nr nu för tiden? Jag får lämna tillbaka boken utan att ha läst den.

Och så har det fortsatt år efter år. När jag gick i skolan tänkte jag att det ju var fånigt att tro att jag skulle hinna det om eftermiddagarna, jag hade ju så många läxor. Och nu fattar jag inte hur jag tänkte då. Och hur hade jag tänkt att jag ska hinna nu? Med udda arbetsdagar, och massor av andra bestyr däremellan....orka.....
Men nästa torsdag, då är det tilltagande måne, eller är det kanske fullmåne? Men i vilket fall sa man förr att om man skulle göra något nytt, starta ett nytt stort prodjekt skulle man göra det en torsdag (Tors dag), och att börja en förändring vid tilltagande måne ska vara extra gynnsamt om man går till wiccanska seder. Så nästa torsdag, då jävlar!!! Undrar om vi har någon glass hemma?