Erika - tjock och lycklig

(Det här innlägget har jag uppdaterat med bilder)
Det är faktiskt inte så lätt att komma ihåg, Västervik, Västerås, same shit. Inte är det Ubby i alla fall.
Eny way... vi åkte på fredags eftermiddagen, Anna, Bea och jag. Humöret var på topp, även om vi var lite stressade. Två och en halv timme senare kramar jag ratten tills händerna vitnar, Anna sitter och svär med en karta uppvecklad framför ögonen och Bea tjatar irriterat "men sväng höger HÄR då!" Så alltså, vad hände i Gunnilas Peugote i fredags mellan kl 15.30 på eftermiddagen och kl 18.00 på kvällen? Jo, vi ger oss av vid gott mod, tanken var att vi skulle kommit iväg prick tre, men GPSn ville annorlunda. Det tog tid att koppla in den och sen förklara för den att vi ÄR i Rimbo, vi SKA till Västerås. Men efter det och efter att jag ställt in stolen kom vi iväg, in till Uppsala, den biten var lätt. Sen visde GPSn att vi skulle fortsätta mot Sundsvall. Ungefär 15% av min hjärna sa "men, hallå! Jag kanske inte fick MVG i geografi, men jag har åkt på den här vägen många gånger, och Västerås har aldrig legat på den". 30% av min hjärna sa "ja men GPSn är inställd på den närmaste vägen och då MÅSTE det ju vara här, GPSn är en dator och datorer ljuger aldrig!" 55% av min hjärna sa "kan ni hålla käften! Jag försöker köra!" Så småning om visar den i alla fall att vi ska svänga av, sen visar den att vi ska svänga igen, och sen igen och vips, så är vi påväg tillbaks till Uppsala, på samma väg vi kom! Här någonstans sänktes humöret regält. Förlåt Anna, jag vet att vi sa att vi skulle utelämna detta ur resedagboken, men det är ett alldeles för stort svek av en liten GPS för att utelämna.
Så småning om kom vi i alla fall fram, vi var trötta, stressade eftersom vi hade en kvart på oss att checka in på hotellet och ta oss till kursen, och lite hungriga. GPSn visar att vi ska svänga nästa höger. Men när vi kommer till nästa höger visar den att vi har åkt för långt och måste vända. Samma sak när vi vänder och ska ta nästa vänster. Det är då jag frustrerat kramar ratten, Anna muttrande tar fram kartan och Bea tjatar om att vi kan svänga höger vart fan som helst, bara vi svänger! några minuter och några samtal senare är vi framme vid hotell Klipper, och checkar in, för att sen springa till kursen. Väl där blir det i alla fall jätte kul, i teori lät allt mycket enkelt, sminka i ögonvråna så hamnar ögonen tätare ihop, eller i utkanten av ögat för att dra dem längre isär. Men det är totalt jävla omöjligt, speciellt när man ska göra det på en människa man inte känner och som ska var så äckligt jävla hjälpsam hela tiden. Nu motsa jag mig väldigt mycket, men det var faktiskt jättekul. Mindre kul var att försöka sova, fredagen en lönehelg med en nattklubb, precis utanför! Det rådde i alla fall inte brist på under hållning. På lördagen kollade vi på Otello, så jävla bra!!!!!
Men det bästa av allt var ändå sista dagen, då fick vi leka med allt hon hade med sig, inte så roligt att Andreas sminkade mig till en gnom (jag tror det är så det stavas, men jag lyssnade inte så noga), jag såg förjävlig ut, det var plågsamt att ha vax i ögonbrynen och eftersom jag hade lösnäsa luktade det förjävligt och jag svettades om näsan! Mer roligt att sminka honom till Poseidon, han såg asläcker ut, jag blandade färger hejvilt och fick fram en jättefin havsblå färg som jag la på ganska tunt och lite ojämt, vilket i alla fall fick mig att tänka på vågor och öppet hav. Våren lärarinna, Anna (passande nog), gav mig en transparent creme med glitter i och så hittade jag lösögonfransar med en liten pärla längst ut, det såg precis ut som om det satt en vattendroppe längst ut på varje frans. På slutet var jag i och för sig ganska trött på Andreas, som ju sminkat mig till gnom medans jag satt tyst och stilla och vart grönare och grönare. Men han klagade tamefan hela tiden! "Ska det verkligen vara så tunt? Mascara, eyeliner, lösögonfransar! Du tycker inte att jag börjar se lite ´dragqueen´ut?" Herregud grabben! Du är ensam kille bland 9 tjejer på en sminkkurs! (Och är den enda som är här privat för sitt höga nöjes skull) Jag skulle inte oroa mig för hur hetro jag såg ut om jag var du.
Såhär såg det i alla fall ut:


Andreas har satt upp mitt hår så att det är klart för en peruk och tar sig sedan ett gott skratt på min bekostnad. Jag blir som ni ser jätte förnärmad.



Äntligen är han klar, hade jag vetat att det skulle ta typ en halvtimme att tvätta bort det och att jag ändå skulle få åka hem med små gröna ränder under ögonen, hade han nog fått jaga mig och binda fast mig i stolen. Men nu till hans sminkning:



Såhär road var han.

Men resultatet var värt det.




Och överlag får man ju säga att det vart en väldigt lyckad kurs. Eller hur, Anna och Bea?









Men som vanligt var det bästa med att resa, att komma hem!