Maj igen
Och så har yttligare ett år förflutit, och snart fyller jag 22 år. I år har jag dock bestämt mig för att gå upp i rök på min födelsedag. Jag orkar inte bli firad, men folk har ingen som helst förståelse för det. Jag har ingen förstålse för varför ingen förstår att jag inte vill bli firad. Jag kan nämna ett antal födelsedagar som verkligen inte slutade som man kunde ha önskat, men jag tror inte det behövs, you know what I mean. Och ett år till av skrikiga småkusiner, bjuda släktingar som man önskade att man inte hade på tårta, och låtsas vara tacksam för helt galet tråkiga/idiotiska/opersonliga presenter som man verkligen inte önskat sig, det klarar jag bara inte.
Jag har inte sett några tecken på att i år skulle vara året då allt blir annorlunda. Ett exempel är ju tex när jag satt och pratade med min mor för några veckor sedan, och hon frågade vad jag önskade mig. "inget" svarade jag, "men eftersom jag vet att du inte kommer nöja dig med det svaret: presentkort på Elgiganten så att jag kan köpa en ny kamera. Det är det enda jag önskar mig, okej?" Vi fortsatte samtalet en stund, och kom på något vis in på heminredning. Jag råkade nämna att vi inte har någon vardagsrums lampa, eftersom Lule och jag inte kan komma överrens om hur den skulle se ut. Mamma lyser upp "ja men då kanske en taklampa kan vara något till din födelsedag?"
Nej mamma. Jag vet hur det slutar. Jag får en lampa som både Lule och jag hatar och som kommer ligga på vinden resten av dess existens. Tills någon är barmhärtig nog att råka ha sönder den.
Herregud.
En spännande helg har det varit i alla fall. I fredags natt jobbade jag som sotare med Lellan, Eje och Emil. Man kan säga att det var... uppfriskande. Även om jag tror att det inte riktigt är rätt ord med tanke på arbetes karaktär. Kul var det i alla fall.
Igår kväll var jag i Täby och såg Tibblegymnasiets version av Cats. Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag kände mig så okulturell. Jag satt och väntade på att någon sorts handling skulle börja. Men det gjorde det inte. Men det gjorde ju egentligen inte så fruktansvärt mycket. Vem behöver handling liksom? Marcus var grym, Pia var grym, och Izabella var grym. Och vad mer kan man som kompis önska sig?
Jag har inte sett några tecken på att i år skulle vara året då allt blir annorlunda. Ett exempel är ju tex när jag satt och pratade med min mor för några veckor sedan, och hon frågade vad jag önskade mig. "inget" svarade jag, "men eftersom jag vet att du inte kommer nöja dig med det svaret: presentkort på Elgiganten så att jag kan köpa en ny kamera. Det är det enda jag önskar mig, okej?" Vi fortsatte samtalet en stund, och kom på något vis in på heminredning. Jag råkade nämna att vi inte har någon vardagsrums lampa, eftersom Lule och jag inte kan komma överrens om hur den skulle se ut. Mamma lyser upp "ja men då kanske en taklampa kan vara något till din födelsedag?"
Nej mamma. Jag vet hur det slutar. Jag får en lampa som både Lule och jag hatar och som kommer ligga på vinden resten av dess existens. Tills någon är barmhärtig nog att råka ha sönder den.
Herregud.
En spännande helg har det varit i alla fall. I fredags natt jobbade jag som sotare med Lellan, Eje och Emil. Man kan säga att det var... uppfriskande. Även om jag tror att det inte riktigt är rätt ord med tanke på arbetes karaktär. Kul var det i alla fall.
Igår kväll var jag i Täby och såg Tibblegymnasiets version av Cats. Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag kände mig så okulturell. Jag satt och väntade på att någon sorts handling skulle börja. Men det gjorde det inte. Men det gjorde ju egentligen inte så fruktansvärt mycket. Vem behöver handling liksom? Marcus var grym, Pia var grym, och Izabella var grym. Och vad mer kan man som kompis önska sig?
Kommentarer
Trackback