Erika - tjock och lycklig

Nu är hon född, allas vår guddotter känns det som. Hoppas vi åker och träffar dom ikväll, fast jag vet inte om det är läge, jag skulle ju inte vilja ha besök när man precis "skitit ut en soffgrupp". Men vi får se.

Det känns nästan konstigt och lite tomt, nu när nio månaders väntan är slut. Fast jag vet ju att det snart kommer ersättas av någonting mycket större. För nu börjar ju väntan på allt det där andra. Det första leendet, de första stegen, det första ordet. osv. osv. Lite avundsjuk är jag nog allt, på John och Madde. Att få vara där hela tiden, i varje situation, och skapa minnen, som ska leva tillsamans med dem för alltid. Men jag vet att jag inte vill ha barn. Än. Fast Lule börjar nog bli lite sugen. Fat chans. Jag har andra prioriteringar som han fan får fixa först. Sen kanske. Sen är det ju en gnagande sorg långt bak i huvudet. För ett annat barn. Ett annat barn som jag säkerligen skapat många minnen med, men som aldrig blev. Men det blev ju ändå, på sätt och vis. Jag har redan minnen av det barnet. Och det barnet ska leva för alltid med mig, och hans mor.

För ett barn dör aldrig. Inte på riktigt.