Erika - tjock och lycklig

Enligt den här datorn är det nu 14 minuter sedan jag var tonåring. Det känns tungt, tiden har gått så otroligt fort och obevekligt tickat vidare mot denna dag. Jag har självklart haft min tjugoårskris. Det känns åtminstonde som om den börjat släppa nu.. Jag har köpt en skatebord med förhoppningen om att jag ska lära mig åka den. Ni fattar? Jag har redan börjat tänka på att jag måste bli den "coola" mamman nu, innan jag fått barn, för då kommer det nog inte finnas mycket tid till att bli cool. Anyway. Jag har inte direkt blivit något Tony Hawk fan de veckorna jag haft den, snarare har min rumpa upplevt närkontakt av tredje graden med marken några gånger vilket resulterat i att jag muttrande ställt ifrån mig den dumma skateborden i hallen. Men den ser ganska cool ut där den står thow... som om jag kunde åka, jag har bara inte haft lust...

Alla har tjatat som fan om vad jag ska göra nu för att fira, alla väntar sig någon form av storslagen fest, och framförallt förväntar sig alla att jag ska förvänta mig storslagna presenter, hur skulle jag kunna förvänta mig det, när jag inte ens själv vet vad jag önskar mig?!? I morgon ska Lule, jag, mamma och pappa till kinan i Rimbo. Jag förväntar mig att inte behöva betala. Där har ni mina förväntningar. Alla menar att det är en stor grej, men jag fattar inte den stora grejen, jag har levt i 20 år, många idioter har gjort det. Till och med på järn och bronsåldern, när man faktiskt måste jobba för att överleva, var det många som blev äldre än 20. Är grejen att jag får handla på systembolaget? För det är liksom inte så stort för mig heller.
Psst.... jag ska berätta en hemlighet, Lule har köpt ut åt mig sen han vart 20, så jag har fått den sprit jag vill när jag vill ändå. Fy Lule, fy.

Den stora grejen är väl i så fall att man har lärt känna sig själv betydligt bättre. Jag vet tex att jag ett riktigt pain in the ass under mina tonår, jag kan se det själv nu. Jag vet att mitt 15 år var mitt bästa under tonåren, då blev jag wicca, mognade lite och insåg att man inte måste vara trevlig mot alla jämt bara man valde sina tillfällen noga. Jag vet idag hur mycket mina föräldrar om morföräldrar betyder för mig, och jag har insett att vi alla kommer dö en dag. Fast inte jag förstås, det är lite för mycket att ta in. Att livet betyder stor sorg, framförallt när någon man älskar lämnar en för alltid. Men också stor glädje, även i de små sakerna.

Jag tror inte att jag är mer vuxen för att jag fyllt 20. Jag tror att jag är mer vuxen för att jag kan stå för mina beslut och vad jag själv vill trots att det finns många som tycker att det är barnsligt med hål i näsan. För att jag väljer att inte skaffa hund trots att jag hemskt gärna vill. För att jag kan förklara varför jag inte tycket att det är kul att gå ut och festa längre. För att jag vågar satsat på en ny oväntad karriär "trots att jag redan har ett yrke" (vad är det för jävla argument? Newsflash! Utbildning väger ingenting, men jag har den alltid med mig, idiot.) Att våga gå på party iklädd bikini, trots att man inte har "den ultimata kroppen" för beach 2009.

Nu var det här väldigt djupt. Men det jag ville säga var; ta´t lugnt det är fortfarande jag lika "barnslig" som när jag var tonåring, bara lite mognare.