Living the dream
Så står det på tejpen någon satt upp i mitt skåp på jobbet. Jag har ingen aning om vem människan är, men antar att hon tycker att jag lever ut mina drömmar.
Undrar vad denna väninna tror sig veta om mina drömmar (för jag antar att det är någon av mina arbetskamrater)? Eller syftar hon kanske på att jag lever ut hennes drömmar. Den kom upp ganska snart efter att jag gjort ett litet hål i min näsa (tror hon/han att mina drömmar begränsar sig till att göra hål i diverse kroppsdelar?) För i så fall kan jag trösta denna kamrat med att detta hål inte har gjort mitt liv mera drömlikt. Kanske mardrömslikt i så fall. Mindre jobb tex. Människor som anser att jag är barnslig och oseriös bara för att jag inte ber om ursäkt och tar ut ringen bara för att de inte gillar det (ursäkta för att jag har stolthet). Och en ständig väntan på att det ska läka så jag kan byta ut den här förbenade ringen.
I övrigt är mitt liv inte heller speciellt drömlikt. Nu är båda mina råttor döda, vilket gör att Lules lägenhet är tommare och tråkigare än någonsin, vilket resulterar i att jag inte vart här på jättelänge, vilket resulterar i en mindre nöjd pojkvän. Och nu när jag är här plågas jag bara över hur allting är sig likt, sånär som på en sak. Jag vill måla om, byta möbler, men samtidigt känns det så jävla värdelöst eftersom jag vet att det inte kommer förändra någonting. Jag kommer i alla fall vantrivas här.
Nu när den största sorgen och tristessen lagt sig och man vill börja göra saker, tex. göra ett inlägg om vår vecka i fjällen, hittar jag inte min jävla kamera. Och det är för övrigt inte det enda som är borta. Vårt jävla hus i Ubby är antagligen byggt på ett svart hål. Jag menar, alla har ju problem med att tvättmaskinen verkar svälja en och annan strumpa, och då och då verkar saker bara spårlöst försvinna. Men detta är ju löjligt, saker som är och varit försvunna mer än två veckor i Bergården Ubby:
- Tre hattar i en ica påse
- Min kamera
- En katt
- Min telefonladdare (som jag aldrig någonsin tar ur kontakten)
- Min fars USB-minne med allt hans arbete på
Detta i smaklang med viss brist på sysselsättning gör mig ganska deprimerad. Men idag ska jag med min far ut i skogen och göra rätt för brödfödan.
Många har klagat på att jag inte uppdaterad min blogg på länge, men när jag skriver skriver jag gärna något mer än: "Tråkigt, marmeladen var slut i morse, fanns bara mammas äckelost att ha på smörgåsen. SLUT".
Men nu hoppas jag verkligen att ni (ni vet vilka ni är) fått en inblick i mitt just nu ganska sumpiga liv och känner er lagom deprimerade/skadeglada.
Tjao.