Erika - tjock och lycklig

Tänk att det alltid måste hända någonting innan man får upp ögonen för vad som är viktigt. Min farfar dog nyligen, och nu vill jag inte ha en massa "åh, stakars Erika, hon måste vara helt nedbruten, låt oss alla titta på henne med ledsna valp ögon". Jag skriver det inte för att få sympati, utan för att det är viktigt för samanhanget.
Helt plötsligt är det en sån harmoni i familjen, som om alla plötsligt kommit på att vi alla ska dö en dag. Kanske imorgon, och vem blir det då? Det är ju inte säkert att det blir den som är äldst av oss. Som i slutet av filmen när man till sist inser vem mördaren är, fast då är det ju på sett och vis redan försent.

Alla sätter på sig silkesvantarna och blir sådär äckligt rädda om varandra, varför kan man inte vara lagom jämt istället för antingen eller ibland. Man ringer varandra och pratar länge, man tvättar varandras tvätt, helt plötsligt tränger hela familjen in sig i en liten bil för att åka och hälsa på mormor och morfar. Vi stänger in oss i en liten bubbla tillsamans och är rädda om varandra. Men eftersom jag är en vanligt och numera "vuxen" människa måste jag så småning om spräcka bubblan och åka till Norrtälje för att jobba. I trappuppgången möter jag en kvinna med en hund. Hunden ser snäll ut och viftar på svansen när vi möts, när kvinnan kommer efter säger jag hej. Hon hajjar till och tittar på mig som om hon inte sett en annan människa förut. "Hej!" svarar hon, fast det låter konstigt. Som om hon hostar fram det och nästa sätter det i halsen, eller som om det var en fråga. "Hej? Vad menar du med ´hej´? Man kan ju inte bara gå runt och säga hej till folk man inte känner!"

Käre gode Gud, låt Jesus återuppstå och dö igen, jag vet att det inte funkade så bra första gången, men om Jesus hade en större bekantskapskrets, skulle ju åtminstonde fler ta på sig silkesvantar.