Tänk att dö och bli barn på nytt, samma eftermiddag!
Nu har jag varit på den andra och sista sminkkursen på ett tag. Vi åkte inte lika monumentalt fel som sist, även om det blev vissa små missöden i navigeringen. Kanske vart det jag som undermedvetet körde lite fel nu och då? Det var nämligen inte helt frivilligt jag lämnade det äntligen snötäckta Roslagen. Jag älskar snö! Men jag såg naturligtvis fram emot fortsättningskursen, och det blev kanske LITE roligare när jag fick veta att jag förärats titeln "sminkansvarig". Saker och ting blir nästan alltid lite roligare när de blir lite allvarligare (utom förstås de uppenbara, hjärtattacker, trafikolyckor, mattelektioner osv.). Detta innebär förstås mera ansvar och mer angagemang, men man är väl inte rospigg för inte. När vi kom fram förstod vi i alla fall varför det känts som om det var "för enkelt" på vägen dit. Klipper hotell hade nämligen inte registrerat vår bokning, och således stod inget rum klart till oss. Men det visade sig i alla fall att Klipper hotell kanske inte är det mest populära hotellet i Västerås eftersom det inte verkade vara något större problem att ordna ett rum till oss ändå, vårt gamla vanliga till på köpet.
Lite besviken blev jag på sminkkursen, även om det var kul så hade jag väl förväntat mig att vi skulle få bygga på det vi lärde oss sist lite mer än vad vi gjorde. Vi fortsatte i princip på precis samma spår som vi gjort, och det roligaste blev, precis som sist, sista dagen när vi fick välja själva vad vi ville göra. Anna sminkade Anna till en padda och Anna fick världens bredaste mun! :P (bilder på detta lägger jag in i morgon).
När vi skulle bege oss hemåt fick vi i alla fall veta att det öste ner snö hemma. Jag jublade inombords, men måste naturligtvis verka lämpligt oroad utåt, det är ju så svårt att köra i snö, och så kan det ju vara halkigt, ock ock ock! Kanske är jag övermodig, men jag tycker inte att det är så svårt att köra i snö eller till och med halka, känner jag att det är halkigt, saktar jag ner. Känner jag att det släpper så trycker jag ner kopplingen och styr och hoppas på det bästa. Eftersom jag oftast känt redan innan att det är halkigt går det oftast väldigt långsamt, så om jag skulle glida i diket är det ju i regel det som händer. Jag glider ner i diket. Jag bor i Ubby, jag har varit med och glidit ner i diket många gånger. Sen finns det ju alltid idioter som kör som dårar med sommardäck, är det någonting som kommer ta livet av mig i trafiken så är det ju de, men dem kan ju inte jag göra någonting åt, så varför oroa sig? (dessutom står det ju skrivet i stjärnorna att jag kommer dö i en trafikolycka, men förhoppningsvis någon gång efter 27 års ålder). Jag var i vilket fall väldigt försiktig hela vägen hem och vi klarade oss bra. Man kände sig nästan överdrivet lättad när man kom hem och på håll såg Rimboskylten, då börjar bilen glida. Naturligtvis mot en annan bil som står på sidan av vägen och väntar på att jag ska köra förbi. "Jaha", tänkte jag, "typiskt att man ska komma så nära som 10 meter utanför Rimbo innan man smockar ihop med en annan bil, plåtskador, ev. arg förare till motsatt bil osv." Men det som kom ut ur munnen var: där du, där var det halt! i en lagom hurtig ton. Troligen lite för hurtig för Anna och Bea som såg ut som om de skulle dö på stället av chocken. Nåväl, vi kom hem, oskadda och mindre chockade än väntat. Men när jag lämnat tillbaka Gunillas bil och går till min känner jag bara nej, nu dööör jag. Jag har ingen lust, ingen lust att sätta mig i min kalla bil, och absolut ingen lust att åka till sjukhuset och jobba natt. Jag dör alltså och sätter mig i bilen, gav Anna skjuts ner på stan och stannar sedan till på ICAs parkering, enbart för att det blåser omkring för mycket snö på vägen för att man ska kunna se.
Jag stoppar i alla fall i en skiva i cd-spelaren för att få någonting att underhålla mig med, och det visar sig vara en skiva med jullåtar. "Hej mitt vinterland" börjar preperera mina öron och efter en stund känns det lite bättre, för jag jobbar ju bara inatt. Imorgon kan jag sova länge och sen åka hem till mor och far när det är lite bättre väder och vägarna är mer "körvänliga". Då ska jag bannemej dra fram pulkan, jag såg den nog, när den stod och skämmdes längst in i boden förra vecka. Och om exakt en vecka är det första advent, då ska jag sätta upp julgardinerna som jag köpte förra året i Lules lägenhet och bara överösa den med julstämning, för i år ska ju Lule och jag fira jul tillsamans för första gången och... åh! Vad är det här! Godis! I handskfacket! Jo man tackar!
Och så fortsätter jag färden hem mot Norrtälje, det är halt och bilen glider lite nu och då ut mot kanterna eller in mot mitten av körbanan, men jag är inte rädd. För jag är fyra år, och bilen är min pulka, och jag har hittat godis och sjunger med i "gläns över sjö och strand". Ändå kommer vemodskänslan tillbaka hemma hos Lule, över att jag måste gå till jobbet, och inte kan vara hemma och utmana min sämre hälft på snöbollskrig. Här på jobbet har vi en nyckel upptejpad på väggen, på tejpen står det var rädd om mig. Ibland tror jag att Lule ser den etiketten på mig. Idag tex. Han bjöd på pizza, satte på min favoritmusik och bäddade ner mig så jag kunde sova en stund innan jag gick till jobbet. Och när allt kommer omkring är det här ju bättre. Nu har jag suttit en halvtimme och tittat ut på snön som blåser runt och lyssnat på vinden, med en kopp svartvinbärste i handen, och det skulle jag ju missat annars. SMHI säger att det blir "värre" i morgon.
Jag älskar snö!
Lite besviken blev jag på sminkkursen, även om det var kul så hade jag väl förväntat mig att vi skulle få bygga på det vi lärde oss sist lite mer än vad vi gjorde. Vi fortsatte i princip på precis samma spår som vi gjort, och det roligaste blev, precis som sist, sista dagen när vi fick välja själva vad vi ville göra. Anna sminkade Anna till en padda och Anna fick världens bredaste mun! :P (bilder på detta lägger jag in i morgon).
När vi skulle bege oss hemåt fick vi i alla fall veta att det öste ner snö hemma. Jag jublade inombords, men måste naturligtvis verka lämpligt oroad utåt, det är ju så svårt att köra i snö, och så kan det ju vara halkigt, ock ock ock! Kanske är jag övermodig, men jag tycker inte att det är så svårt att köra i snö eller till och med halka, känner jag att det är halkigt, saktar jag ner. Känner jag att det släpper så trycker jag ner kopplingen och styr och hoppas på det bästa. Eftersom jag oftast känt redan innan att det är halkigt går det oftast väldigt långsamt, så om jag skulle glida i diket är det ju i regel det som händer. Jag glider ner i diket. Jag bor i Ubby, jag har varit med och glidit ner i diket många gånger. Sen finns det ju alltid idioter som kör som dårar med sommardäck, är det någonting som kommer ta livet av mig i trafiken så är det ju de, men dem kan ju inte jag göra någonting åt, så varför oroa sig? (dessutom står det ju skrivet i stjärnorna att jag kommer dö i en trafikolycka, men förhoppningsvis någon gång efter 27 års ålder). Jag var i vilket fall väldigt försiktig hela vägen hem och vi klarade oss bra. Man kände sig nästan överdrivet lättad när man kom hem och på håll såg Rimboskylten, då börjar bilen glida. Naturligtvis mot en annan bil som står på sidan av vägen och väntar på att jag ska köra förbi. "Jaha", tänkte jag, "typiskt att man ska komma så nära som 10 meter utanför Rimbo innan man smockar ihop med en annan bil, plåtskador, ev. arg förare till motsatt bil osv." Men det som kom ut ur munnen var: där du, där var det halt! i en lagom hurtig ton. Troligen lite för hurtig för Anna och Bea som såg ut som om de skulle dö på stället av chocken. Nåväl, vi kom hem, oskadda och mindre chockade än väntat. Men när jag lämnat tillbaka Gunillas bil och går till min känner jag bara nej, nu dööör jag. Jag har ingen lust, ingen lust att sätta mig i min kalla bil, och absolut ingen lust att åka till sjukhuset och jobba natt. Jag dör alltså och sätter mig i bilen, gav Anna skjuts ner på stan och stannar sedan till på ICAs parkering, enbart för att det blåser omkring för mycket snö på vägen för att man ska kunna se.
Jag stoppar i alla fall i en skiva i cd-spelaren för att få någonting att underhålla mig med, och det visar sig vara en skiva med jullåtar. "Hej mitt vinterland" börjar preperera mina öron och efter en stund känns det lite bättre, för jag jobbar ju bara inatt. Imorgon kan jag sova länge och sen åka hem till mor och far när det är lite bättre väder och vägarna är mer "körvänliga". Då ska jag bannemej dra fram pulkan, jag såg den nog, när den stod och skämmdes längst in i boden förra vecka. Och om exakt en vecka är det första advent, då ska jag sätta upp julgardinerna som jag köpte förra året i Lules lägenhet och bara överösa den med julstämning, för i år ska ju Lule och jag fira jul tillsamans för första gången och... åh! Vad är det här! Godis! I handskfacket! Jo man tackar!
Och så fortsätter jag färden hem mot Norrtälje, det är halt och bilen glider lite nu och då ut mot kanterna eller in mot mitten av körbanan, men jag är inte rädd. För jag är fyra år, och bilen är min pulka, och jag har hittat godis och sjunger med i "gläns över sjö och strand". Ändå kommer vemodskänslan tillbaka hemma hos Lule, över att jag måste gå till jobbet, och inte kan vara hemma och utmana min sämre hälft på snöbollskrig. Här på jobbet har vi en nyckel upptejpad på väggen, på tejpen står det var rädd om mig. Ibland tror jag att Lule ser den etiketten på mig. Idag tex. Han bjöd på pizza, satte på min favoritmusik och bäddade ner mig så jag kunde sova en stund innan jag gick till jobbet. Och när allt kommer omkring är det här ju bättre. Nu har jag suttit en halvtimme och tittat ut på snön som blåser runt och lyssnat på vinden, med en kopp svartvinbärste i handen, och det skulle jag ju missat annars. SMHI säger att det blir "värre" i morgon.
Jag älskar snö!
Kommentarer
Trackback