Erika - tjock och lycklig

Jo jo mensan. Julen släpade sig sakta fram och snart var den här. Och lika plötsligt som en oväntat nysning var den borta och tog det gamla året med sig. Julen var inte överdrivet behaglig för min del, eftersom jag spenderade hela julaftonen med att tillbe den mäktiga ToaGuden. Det är svårt att låtsas bli överlycklig för strumpor när gårdagens julmiddag gör sig påmind i bakgrunden!
Tack och lov var det bestämt att jag skulle fira jul hemma med endast närmast sörjande och ingen blev stött av att jag dök upp som en zombie, åt ett ägg, tackade för julklapparna och sen försvann igen, tvärt om såg många lättade ut när vålnaden lämnade rummet.

Men snart var julen över och nästa stora prodjekt skulle påbörjas. Men vilket var det? Nyårsafton eller mellandagsrean? Jag måste väl säga att jag inte lyckades något vidare med något dera. Det är svårt när man inte focuserar på en sak i taget. Men som oftast, slutet gott, allting gott. Tack vare många underbara vänners sällskap blev början på det nya året allt jag hoppats på och lite till, en härlig promenad på stan med Tessan där vi skämmde bort oss med lite nya kläder och en räkmacka. Möta upp med min besvärliga karl som köpte lite gott på systemet åt sin allderles för lilla flickvän. Min lillasyster, jag och Lule tog en middag för tre personer på Kwang Chow tvärs över gatan vid H&M tillsamans med alla polare vi skulle fira med. Malin och Tessan fick båda ragg. Olyckligtvis fick de samma ragg. Och vid själva tolvslaget lyckades jag göra tre saker samtidigt:
*Springa för livet varje gång John tänt en raket som uppenbarligen inte skulle lätta från marken (var tredje sekund).
*Krama Tessan som skrek som en stucken gris varje gång John tände en ny raket.
*Hångla med Lule när John inte hade tänt en raket.
Och sen drack vi riktig champange ur riktiga champange glas.

Nu kan jag med liv och lusta så ta mig ann mellandagsrean och förhoppningsvis få ut någonting av den. En ny mobil tex? Till vår stora glädje ringde min moster för några dagar sen och frågade om Lule och jag var intresserade av två soffor i nyskick. O M vi är intresserade? Of course. (Våran gammla soffa är numera råttmat).
Så vi åker för att kolla på dom. De var deras inneboende grannar som hade försökt sälja deras soffor i typ två år. Sofforna var som nya, men passade inte stilen i deras nya hus. Och de var supersmå! Här såg jag ett tillfälle att pruta, för de verkade ju ganska desperata att bli av med dem.
Jag körde alla de gammla hederliga knepen. Jag betraktade soffona noga och såg till att se så totalt ointresserade ut som det bara var möjligt, tittade på Lule och skakade knappt synbart på huvudet och påpekade att de var VÄLDIGT små. Allt spelade mig i händerna. Han som sålde sofforna såg något förtvivlad ut och frågade vad vi kunde tänka oss betala för dem. Jag gav honom ett riktigt skambud, 2500 kronor, vilket inte ens skulle betala ett av benen på ena soffan. Han såg allderles galen ut och började påpeka hur nya de såg ut att vara, att de var i stort sett bara äkta läder och hur lätta de är att rengöra. Yes. Jag skulle lätt få de här sofforna för tre tusen pix. Nu skulle jag bara spela ointresserad ett par minuter till så var dealen så gott som klar. Det var bara en sak jag inte räknat med. Min karl. Jag såg på honom redan från början att han var nervös och att han verkligen ville ha de här sofforna, jag hoppades bara att han skulle hålla käften och låta mig sköta snacket, men nej. När han började påpeka hur fina sofforna var var Lule snabb med att titta på mig och säga att de var ju i nyskick och sen erbjuda honom 3500. Nej nej nej! Man höjer inte med en tusenlapp i taget! Nu började soffförsäljaren se mer bekväm ut när han äntligen såg några tecken på hur gärna vi ville ha sofforna och sa att det var väl mer åt det hållet han tänkt sig.

Men so what. Vi får köpa sofforna lite dyrare än vad som hade varit nödvändigt. So what att vi får vänta till på måndag med att beställa nya sängar, och yttligare en vecka innan vi får dem.
Huvudsaken är att det har varit ett bra år, och yttligare ett bra år ligger framför oss. Jag har fyllt 18. Börjat med körkortet. Och de körde Teskedsgumman som julkalender på radio i år. Birgitta Andersson är teskedsgumman.