Ett inlägg om sorg..
Nyss grävde jag igen graven för en av mina närmaste, och äldsta, vänner. En varelse som vad hon än gjort berört mig, på vilket sätt det än må vara, ibland har jag varit rasande på henne, ibland har jag älskat henne, och för det mesta fanns det inte ord för hennes tillgivenhet.
Sorg är som en liten sjö uppe på ett berg. På avstånd kan den verka väldigt obetydligt och man glömmer många gånger bort att den finns. Men då och då sköljer den över oss som ett syndafall, och då är den både påtaglig och brutal.
Men ibland kan man stålsätta sig inför sorg redan innan den ägt rum. För några veckor sedan inträffade något som vi var säkra på skulle leda till hennes död. Det var väntat, hon var gammal och medvetet eller omedvetet var vi alla förberedda på vad som kunde hända, ändå kom det som en chock för mig. Jag gick ut i skogen och grät och jämrade mig och bad till Gud och alla änglar att hon skulle få leva, jag var beredd att offra vad som helst. Men när jag gick därifrån, kom tankarna över mig hur själviskt det var. Tänk om det inte var meningen att hon skulle leva? Tänkt om ett längre liv skulle bli mer plågsamt än behagligt? Så när jag kom tillbaka satte jag mig och tog henne i famnen och pratade med henne. Jag sa att jag gjort vad jag kunnat och att nu var det upp till henne, och om det var "Guds vilja" att hon skulle dö så må det vara så. Sen sa jag att jag älskade henne mer än ord kan förklara och sedan gick jag.
Hon fick leva den gången, men till vilket pris. Det var inte samma Britta. Men nu när hon är borta gråter jag mycket mindre än jag gjorde för några veckor sedan. För jag vill tro, att hon har det bättre nu, och att hon väntar på oss där hon är.
Britta
F: 1988
D: 2007
Sorg är som en liten sjö uppe på ett berg. På avstånd kan den verka väldigt obetydligt och man glömmer många gånger bort att den finns. Men då och då sköljer den över oss som ett syndafall, och då är den både påtaglig och brutal.
Men ibland kan man stålsätta sig inför sorg redan innan den ägt rum. För några veckor sedan inträffade något som vi var säkra på skulle leda till hennes död. Det var väntat, hon var gammal och medvetet eller omedvetet var vi alla förberedda på vad som kunde hända, ändå kom det som en chock för mig. Jag gick ut i skogen och grät och jämrade mig och bad till Gud och alla änglar att hon skulle få leva, jag var beredd att offra vad som helst. Men när jag gick därifrån, kom tankarna över mig hur själviskt det var. Tänk om det inte var meningen att hon skulle leva? Tänkt om ett längre liv skulle bli mer plågsamt än behagligt? Så när jag kom tillbaka satte jag mig och tog henne i famnen och pratade med henne. Jag sa att jag gjort vad jag kunnat och att nu var det upp till henne, och om det var "Guds vilja" att hon skulle dö så må det vara så. Sen sa jag att jag älskade henne mer än ord kan förklara och sedan gick jag.
Hon fick leva den gången, men till vilket pris. Det var inte samma Britta. Men nu när hon är borta gråter jag mycket mindre än jag gjorde för några veckor sedan. För jag vill tro, att hon har det bättre nu, och att hon väntar på oss där hon är.
Britta
F: 1988
D: 2007
Kommentarer
Trackback