Erika - tjock och lycklig

..men det gör jag ändå. Väntar på att min far ska ringa och säga när vi ska rensa lägenheten på farfars grejer. Vilket vi ska göra idag, hoppas jag. När jag ringde i morse hade de inte satt någon tid för när vi ska träffas, och än har ingen ringt. Väntar på våren som inte verkar vilja infinna sig i år. Tycker om snö. Tycker om vår. Men inte slasket därimellan. Så det här vädret är ju ganska drygt.

Var och hälsade på John Madde och Julia igår (och Rinhja förstås). Men Julia var inte speciellt intresserade av farbror Lule och tant Erika. Jag fick en väldigt skeptisk blick, och det var typ det. Man får hålla ut några månader till, tills världen har vidgat sig bortanför mammas mjölk och den sköna vagnen. När Anna och jag kan börja lära henne hyss. Hehe.

Anyways så hade vi ganska trevligt trots Julias bristande intresse, vi som kunde prata retade Lule över hans roll som gudfar tills han nästan såg skräckslagen ut. Men han såg ju ganska bekväm ut när han fick putta på vagnen..


Riktigt såhär ser hon ju inte ut nu, två veckor äldre. Men ungefär lika söt.

RUT vecka igen. Den femte för min del. Den första som regiassistent och jag döör. Vi är så sjukt slut nu, och vi har fyra dagar och fyra föreställningar kvar om jag räknat rätt i mitt aningen grummliga tillstånd. Jag tänker gå och lägga mig snart och skriva något vettigare en annan dag. Tänkte bara meddela alla att jag lever (fast det är knappt) och att jag har mycket att göra. Ursäkta alla ni som blir åsidosatta. Men nu börjar det väl "lugna sig" i alla fall, kan man väl säga. Så i morgon eftermiddag ska jag hälsa på mormor och morfar och på torsdag hoppas jag att jag är välkommen hem till Madde och John. För jag skulle gärna vilja åka och titta lite till på Julia.

Kära Gud, En lugn vecka från och med nu tack. Utan ljus-bord som raderar en hel dags arbete, utan hjärnskakningar och fånghästar. Amen.

Jag har öppnat flera fönster och det luktar vår i hela lägenheten!

Nu är hon född, allas vår guddotter känns det som. Hoppas vi åker och träffar dom ikväll, fast jag vet inte om det är läge, jag skulle ju inte vilja ha besök när man precis "skitit ut en soffgrupp". Men vi får se.

Det känns nästan konstigt och lite tomt, nu när nio månaders väntan är slut. Fast jag vet ju att det snart kommer ersättas av någonting mycket större. För nu börjar ju väntan på allt det där andra. Det första leendet, de första stegen, det första ordet. osv. osv. Lite avundsjuk är jag nog allt, på John och Madde. Att få vara där hela tiden, i varje situation, och skapa minnen, som ska leva tillsamans med dem för alltid. Men jag vet att jag inte vill ha barn. Än. Fast Lule börjar nog bli lite sugen. Fat chans. Jag har andra prioriteringar som han fan får fixa först. Sen kanske. Sen är det ju en gnagande sorg långt bak i huvudet. För ett annat barn. Ett annat barn som jag säkerligen skapat många minnen med, men som aldrig blev. Men det blev ju ändå, på sätt och vis. Jag har redan minnen av det barnet. Och det barnet ska leva för alltid med mig, och hans mor.

För ett barn dör aldrig. Inte på riktigt.

Jag städar och städar och städar. Sitter hemma och väntar på att tvätten ska bli klar. Ska snart gå och handla så att maten kan vara klar 16:30 när Lule kommer hem. Och tänker på vilken modern kvinna jag är.

Nu sitter jag här hemma i soffan och återigen har verkligen ingenting blivit som man förväntade sig. Marcus fyller ju 18 i morgon och idag skulle Sandra och jag till Sthlm och inhandla presenter. Vad händer? Chili får fång. Igen. Fast att det ju som synes inte finns en gnutta färskt gräs någonstans. Veterinären kan inte komma förrens vid typ två, och jag får inte tag på Sandra. Och jag vill att veterinären ska komma, men jag vill inte veta. Jag vill inte att hon ska komma hit och säga det jag nästan tror att hon kommer säga. Att det inte finns så mycket att göra och att det är ett stort frågetecken på vilken typ av livskvalitet som Chili kommer få i sommar om hon får fång redan nu. Jag vill att hon ska säga, jo men nu har det faktiskt dykt upp ett nytt mirakelmedel som botar alla krämpor som hästar får av fång. Chili kommer aldrig få fång igen. Undrar hur stor chans jag har på det. Jag konverterar till vilken religion som helst. Jag säljer min själ till djävulen. Anyways, det är väl inte så mycket att hoppas på. Det största problemet just nu är egentligen att jag inte har någon present till Marcus och troligtvis inte kommer komma iväg för att köpa någon idag. Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska köpa och jag har en verkligt begränsad budget att köpa den för. Så Marcus, du ska veta att din present kommer bli en lika stor överraskning för mig som för dig...